Flamingos och ridtur!

Så steg vi upp tidigt. Packade en matsäck och en termos med kaffe.

När vi kom ner till stranden hade badgästerna ännu inte anlänt och vi började gå ut efter stranden. Ibland gick vi med fötterna i vattnet. Men usch vad det var kallt vi denna tidiga morgontimme. Nattens vågor och tidvatten hade sköljt upp massor av snäckor och musslor.

Sanden var inte helt torr när vi hade börjat vandringen men det dröjde inte länge för än den var helt torr. Det gick kvinnor och plockade musslor som låg på stranden.  Vi tänkte oss att de sökte efter pärlor, men det var bara en tanke som vi inte viste något om.

Så småningom var vi framme vid deltat. Där var inte bara sand utan en hel del växtlighet.

Så fick vi se en stor flock flamingos som stod ute i lågt vatten. Vi ville ju se dem så närma som möjligt och få filma dem. Men när vi närmade oss intill delta kanten flög de längre bort så någon bra film på dem blev det inte.

Innan vi vände hem så gick vi upp på en hög sandkulle med bra utsikt och drack kaffe och åt några smörgåsar.

Efter det vandrade vi så hemåt. Det var härligt att springa ner från dessa sandkullar och åsar som följde längs hela stranden nästan ända bort till hotellen. Det killade mellan tårna när man sprang halvt kanande ner mot strand och  hav.

Nu stod solen nästan rakt upp på himlen. Det var dags för ett dopp. Det blev flera dopp innan vi var tillbaka vid hotellen.

Strax innan vi var helt framme vid dem och där vi skulle svänga upp till vårt hotell stod en man med hästar. Det var hästar han hyrde ut. Kom överens med honom att jag skulle hyra en häst dagen efter.

Så gjordes och vad underbart det var att rida upp och ner på sandåsarna och ut i vattnet. Jag var i fantasins land, jag var Zorro som flög fram på hästen. Jag red bort mot deltat men där var det stopp Likaledes när jag försökte rida bortom åsarna på andra sidan av dem. Hästen vägrade vid de tillfällena att lyda mig totalt.

Sen på kvällen hade jag ont i vristerna, hade haft en helt olämpligt fotbeklädnad. Det var inte bara vristen som gjorde ont, jag hade nämligen väldigt svårt för att sitta också.

Men det roliga övervägde kvällens smärta och skulle gjort om ridturen även om jag vist hur ont jag skulle få!

Nästa dag var en riktig slödag. Vi låg på stranden vi badade såväl i havet som i poolen och dagen gick fort. Hade smärtor kvar i baken av gårdagens äventyr. Smärtan i vristen var nu nästan helt borta .

 Forts följer.Klicka här!

En fråga till SKOGSFRUN som kan mycket om hästar! Kan man verkligen dressera hästar som man hyr ut, att de då håller sig inom ett vist område. Lyder ryttaren så länge den håller sig där inom men inte utanför? Fins det en annan förklaring?

Njuter i värmen! Står still i huvudet svårt att tänka! Om jag nu inte kan tänka så finns känslan där, om att ni har det bra, njuter och har något att vara lyckliga över. KRAM!

Nu har jag också suttit på en kamel!

Nästa dag tog vi och traskade upp på ett berg. Därifrån kunde vi se hela Agadir. Nedanför såg vi hamnen där fiskebåtarna just kommit in och höll på att få iland sin fångst.  Fångsten östes upp i korgar som andra tog hand om för att sälja. Det hände att en del fisk hamnade på marken. Men den fisken fick inte tas upp utan den skulle tas han om de fattiga fick vi reda på. Om det var lag eller tradition vet jag inte.

Uppe på berget fans också småpojkar som hade små lamm som de ville att man skulle ta i famnen för att vi så skulle kunna ta bilder på oss med ett lamm i famnen. Pojkarna var rätt påtvingande och var inte så trevliga när man nekade. De ville ju ha betalt för att vi tog fotografier med deras lamm.

Från berget vandrade vi så ner till hamnen för att se närmare på fiskebåtarna. Strax intill hamnen så vi en plats där de höll på med fisk och intill där var en stor hall som vi gick in i.

Där fans fult av stora bord som var fulla av fisk. Har aldrig sätt så många olika slags fisk någon gång. Där kunde vi också se olika sorters bläckfisk. Syntes fisk i alla dess färger och former.

Sen gick vi och åt middag ute då vi var för lata att laga mat hemma. Sen var det dags igen att njuta av strand och vatten igen. På stranden träffade vi på en kamelhållare som mot betalning lät oss rida på kameler en liten tur ut efter stranden. Medan mannen ledde kamelerna.. Att fara ut med kamelkaravan i öknen förekom inte alls under vår tid i Marocko Det fick jag uppleva först på en annan resa som då gick till Tunisien.

Det gick nog inte några kamelsafarier för turister eftersom vi inte fick några erbjudande eller såg någon reklam om det. Nu var det så att vi såg mycket bilar med soldater, pansarvagnar m.m som var på väg söderut mot öknen. Marocko låg nämligen i strid med ett ökenfolkslag som ville ha ett eget land och få sköta sig själv och inte tillhöra Marocko. Denna frihetsrörelse kallade sig för Polisario. Det kunde ju vara en orsak till att det inte var några ökensafarier från Agadir.

Så fick jag lära mig där i Agadir om Fatima. Hon som skrev ner Koranen efter Mohameds berättelse. Som minne köpte jag så en liten hand som skulle föreställa Fatimas hand.

Det blev berättat för oss att ca en till en och en halv mil bort ut efter stranden skulle det finnas ett delta med flamingos.

Kanske någon undrar hur vi kan få reda på så mycket i länder där det antingen förutom sit modersmål talar ryska, tyska eller franska.  Det går utmärkt att tala med folk. Man använder händer och symboler pekar och ritar med mycket mera, några ord av alla språk man kan något ord av. Det tar längre tid, men går utmärkt om tar sig tid och är öppen för kroppsspråket!

Vi bestämde oss så att i morgon skulle vi vandra till deltat!

Forts. följer. Klicka här!

Värme och sol nu trivs jag och önskar ni också trivs lika mycket därtill

Bild: En liten villa!

Våt i byxan!

Nästa dag  steg vi upp, åt frukost. Struntade i att bädda och diska. Hade brått ner till stranden för att få simma i Atlanten. En annan man stod där och bugande öppnade dörren klädd som den i går! Vägen ner till stranden passerar vi några privata villor eller snarare mindre palats.  När vi kommit ner till stranden var inte vattnet alls så varmt som vi förväntat oss. Dessutom var det väldigt stora vågor. Ja väldigt, väldigt stora.  Men då jag är den som tar lång tid innan jag har doppat mig, så behövde man bara gå ut en bit i vattnet så var man helt dränkt av en väg.

Vi lade oss efter att haft roligt i de höga vågorna på stranden vid en mur som tillhörde ett av de flotta hotellen. Vi hade med oss vår egen lilla söta gula parasoll med fransar köpt i Spanien som därefter är med på mina resor.

Där var stranden inte slät utan bestod av små sandkullar. Snett till höger framför oss hade en speciellt vacker långhårig blondin lagt sig med svart bikini utan överdel. Hon låg och läste i bok. Snett åt vänster låg en ung man sådär 25 år klädd i ett par små råda badbyxor. Han låg på magen och stirrade på den kvinnan som vi hade till höger.

Efter en bra stund slog kvinnan ihop boken, reste sig, vandrade igenom en ingång i muren  in till det flotta hotellet.

Det dröjde därefter bara en kort stund då mannen i de röda badbyxorna reste sig. Framtill på badbyxorna fans en stor våt fläck där sand då hade fastnat, hann vi då observera innan han lommade iväg!

Så var det  dags att komma hem och få en bit mat i oss som vi handlade på vägen hem.

Vi gick den andra vägen hem och där satt en enbent man med det benet som var kvar var så förtvinat att det var obrukbart. Han sålde stora tjocka vävda dukar, vilket jag köpt ett av honom. Sedan fick jag höra att det var inte han som fick förtjänsten utan andra som satte honom där.

På vägen hem gick vi till en stor affär och provianterade lite mat. Köpte även ett par kowboy

Hatar i leder. Lädervaror var billigt i Marocko så senare köpte jag ett par sandaler och en plånbok också.

Komna till hotellet var det som tidigare. Mannen öppnade bugande dörren vilket fortsättningsvis var så varje dag.

Uppkomna till vår lägenhet fann vi att det var både diskat och bäddat. Vilket både förvånade och gladde oss! När vi ätit satt vi en stund på balkongen och spelade poängpocker, varefter vi gick en våning ner och simmande lite i poolen.

 Förutom att vara på stranden ett tag och bada gick hela nästa dag åt till att besöka en skola för flickor som skulle lära sig knyta mattor. Det var flickor i tolv års åldern som satt och knöt stora mattor med vackra färjer och mönster. Det var väldigt intressant.

Forts. följer.Klicka här!  

Det är en ny vecka men även ny månad, juni månad! Så min önskan blir inte en fin vecka.

Utan önskan om att det blir en underbar månad för er med sol, värme och kärlek.

En första kväll i Agadir!

Hotellet vi beställt låg inte nere vid stranden som lyxhotellen. Men nog var det lyxigt i övermått ändå äve här. Det var ett lägenhetshotell vi beställt. Tycker bättre om det så man kan laga sin egen mat och inte äta var dag på restaurang. Lägenheten bestod av kök och sovrum samt ett stort rum med en stor härlig matta. En stor balkong från vilket man kunde se havet. Hotellet var väldigt konstigt byggt. När man tittade ner på sidan såg man ner på ett tak då den delen inte var byggt lika högt. Och på det taket fans så hotellets swimingpool.

Staden Agadir hade inte för så längesen drabbats av en jordbävning som utplånade hela staden. Tror det var för 10 – 15  kanske 20 år tidigare, mins inte så noga . Det fans mycket rester kvar av den gamla bebyggelsen för det nya byggdes upp sidan om där den gamla funnits.

Nere en bit av stranden låg några väldigt fina hotell i arabisk stil. Men man kunde ana hur det skulle komma att se ut med tiden då det redan fans flera påbörjade hotellbyggnader såväl sidan om på stranden och inne i Agadir.

Från vårt hotell hade vi två olika vägar att gå för att komma till stranden. På den ena gick man förbi villor som var som haremspalats. Den andra kom man till gång som gick mellan palmer ner till stranden.

När vi hade packat upp väskorna så led det mot kvällen och vi tog hissen ner för att se lite av Agadir. Vid entrén stod en man i röd uniform och en sen sån där turkisk hatt den också röd med  en svart tofs hängande ner. Turban heter det väl.

Han bugade när vi kom och öppnade dörren för oss.

Det var en underbar kväll vi kom ut till. Vi fann ett serveringställe med bara ett uppspänt tak av väv. Det fanns inget folk där men det trivdes vi med. Det spelades mjuk och vacker tysk musik från en bandspelare. Så det var riktigt romantiskt att sitta där och inta en kvällsmåls mat. Då ägaren var intresserade av oss som turister pratade vi en hel del med honom. Vi hade mycket trevligt. Den kassetten med musik köpte jag sedermera i Tyskland. Det blev väldigt sent innan vi kom tillbaka till hotellet.

När vi kom tillbaka så stod samma man och bugande öppnade dörren för oss så vi kunde komma in.

Det var vår första dag i Världsdelen AFRIKA bland musslimer!

Forts. följer! Klicka här!

Sjunger: ”Temperaturen uti naturen är närmare trettio än tjugosju, jomphajdi, jomaphajda” Med det önskar jag er därför en härlig, skön helg och livet  ska le mot er. KRAM!

( Smider medan fortsatta datorproblem och de gånger den fungerar!)

  Mina öron tycker jag är dum som vill flyga!

Det var Mars månad. Ruggigt och kallt. .Sommaren syntes så avlägsen och längtan var stor till sol och bad. Alla länder som man kunde resa till för att få det hade jag redan besökt. Ville uppleva något nytt och annan kultur.

Ringer till Spies och det fans reser till skapligt pris till Agadir i Marocko. Två biljetter beställs. Flyget ska gå om två dagar från Kastrup i Köpenhamn. Det blev brått, packa badbyxor och sommarkläder, Svenskt  kaffe måste ju alltid följa med, Melittapåsar samt toalettpapper. Så iväg med bil från Hökåsen/Borås via Helsingborg –Helsingör till Köpenhamn.

Kastrup var en väldigt stor flygplats och mycket folk som skulle fara iväg med flyg eller kom brunbrända hem.

Fick tag i en långtidsparkering. Inte dyrt på den tiden.

Det var en fjortondagarssemester, men vi fick två dagar extra då det var en skarv då rutterna skulle ändras.

Detta var inte första gången jag flög så jag viste vad som väntade mig eller mina öron!

Så lyfte vi upp går väl skapligt värre när det går neråt. Tar näsdroppar i mängder och tuggar på tuggummi som en besatt.

Så var vi högt där upp i luften och vi hade fått information om hur vi skulle bete oss om något allvarligt skulle hända. Underförstått om vi skulle störta!

Under oss var fullt av stora moln som solen lyste på och som såg ut som snövit bumull.

Men från marken måste de se svarta och otäcka ut. Tänkte jag.

Det bjöds på mat och kaffe. Kaffet i fina små blå kaffekoppar. Kaffekoppar som försvann ner i mitt bagage och finns fortfarande i min ägo. Numera serveras det inte längre i sådana koppar, de var allt för populära för resenärerna. Bra att ha på picknicken!

Älskar att flyga och har alltid drömt om att få sitta i ett litet plan och få vara trädtopparna så nära som är tillåtet. I de stora högtgående planen ser man inte så mycket. Men när vi kom in över Marocko, då njöt jag. Planet gick så lågt över bergsplatåer så jag till och med kunde se människor där nere på marken. Det är enda gången jag fått uppleva detta mer än när  man gått ner för landningar.

Plötsligt ser man en gul strand och ett blått hav och efter några minuter skakar planet till.

Vi är nere på marken. Som vanligt applåderas det och därefter hörs kaptenens röst välkomna oss till Marocko.

När man stigit av planet slår en varm vind mot en, det kändes både konstigt och underbart, man hade ju fortfarande känslan kvar i kroppen av den råa kalla luften i nord.

Från flygplatsen var det så buss till de hotell vi skulle inkvarteras på. Jag gillar att ha lägenhet så man kan laga sin mat själv. Så det var ett sådant hotell vi kördes till.

Forts. följer om datorn tillåter det! Klicka här!

Nu är det ju sommar här och jag  önskar och tänker mig en svag vind smeker era kinder som bådar er en underbar dag och kväll med mycket nöje och njutning. Kram!

Bild; Där ligger kanoten istället för i ån!

(Datorn krånglar, så uteblir kommentarer i dag så är det därför!

 Nu vankades det härlig köttsoppa!

Det var ingen bra plats vi nu var på. Vi behövde träd att spänna upp vår plast mellan.

Vi hade precis satt oss i kanoten och börjat paddla, när himlen sken upp av blixtar och åskbullret rullade över oss. Samtidigt stod nu regnet som spön i backen. Efter en stunds paddlande kom vi fram till ett ställe där det fans ställningar med uppspända tjock plast.

Dessa var uppställda för kanotister som behövde söka skydd. Vi drog upp kanoten på land.

Skyndade oss med all packning under ett sådant skydd medan regnet öste ner och åskan gick.

Tältet var ju inte att tänka på att försöka sätta upp. Öppnade en burk kåldolmar som vi värmde på det fungerande gasolköket. Oj vad gott det smakade till det fuktiga brödet när vi hörde regnet piska mot plasten. Sen var det så långt gånget att det var dags för att krypa ner i våra sovsäckar. Både ficklampa och gasollampa fungerad konstigt nog.

Vi hade bytt de genomvåta kläderna vi hade på oss innan vi lagade mat. Men de andra var fortfarande fuktiga så riktigt torra var vi inte. Sovsäckarna var också fortfarande fuktiga.

Men det var ändå varmare att krypa ner i sovsäckarna och kändes ändå inte så dumt.

Det gick att somna till åskans knallar och regnets piskande. Blixtarna syntes fastän man blundade tills man somnade.

När vi vaknade så regnade det fortfarande kraftigt. Kaffebryggning  igen. Cornflakes var torr var torr som vi hade i en burk. Smakade som kaka. Vi kände oss om fångar under plasten

Och våra ögon föl på kanoten där den låg upp och ner i gräset.

Klockan var nästan tolv på dagen och regnet började avta och en timme senare var det uppehåll och molnen och solen tittade fram bakom molnkanten. Packat hade vi redan gjort.

Nu skulle väl allt bli bra igen och färden skulle gå vidare till Falkenberg.

I med kanoten, i med packningarna, i med oss och så paddlade vi vidare.

Solen försvann, det blev mörkt. Ett stort svart moln syntes nu ha täckt hela himlen.

Åter igen öste regnet ner över oss. Upp på land igen. Spände upp vår plast mellan tre stycken träd. Plasten var så liten så vi fick lämna kvar allt under den upp och nervända kanoten utom

mat, kokkärl och gasolkök.  Det  var det ända som fick plats under plasten. Själva  fick vi sitta utanför med våra regnställ.

Där stod gasolköket med en gryta som var fylld med köttsoppa, Viken syn att se två personer

 sittande på huk stirrande på denna gryta medan regnet öste ner på dem.

Tjo vad hände, varför? Gasolen på sina tre ben vippade till och grytan föll i marken och

innehållet rann bort.

Det var soppdroppen som fick det rinna över vår tålmodighet.

Längre bort syntes en lantstuga. Ditt begav vi oss och bad om att få låna telefonen.

Ett telefonsamtal som relaterade till att vi blev hämtade med bil och fick komma hem.

Från Dannike (Hökåsen) till Svenljunga är det på landsvägen tre mil och tolv mil till

Falkenberg. Alltså hade vi kommit en fjärdedels sträcka då vi gav upp.

Inte hann vi få någon nystekt abborre inte vilket var tänkt att kanotfärden skulle bjudit oss på.

Upp med kanoten på biltaket, spänna fast den och så hem till Hökåsen och få lite torrt på sig och MAAAAT!

Det blev aldrig tal mer om att vi skulle ge oss iväg till Falkenberg via Ätran med kanot.

Så går nästa resa till Marocko. Klicka HÄR!

 Ni som nu satt er i kanoten för att få följa med på en trevlig kanotfärd får ursäkta. Bara regn och ingen mat!  Alla sagor slutar inte bra allra helst inte dom ur verkliga livet! Men det var väl kul att följa med så länge det varade?

I dag är mina slutord: Önskar er dag blir som en vacker  saga som slutar lyckligt. Kram!

Bild: En fors i Ätrnan men inte just den i berättelsen!

Man får ju absolut inte släppa tampen!

Efter frukost och kaffe var det dags att paddla vidare. Fågelvägen var det ett kort stycke vi paddlat fast det tagit en hel dag. Men vi hade ju all tid i världen så vi fortsatte att paddla lugnt. Ibland lät vi kanoten glida framåt i sin egen takt medan vi njöt av naturen och den fina solen. Det var behagligt varmt och blev det för varmt så hade vi kallt vatten att tillgå.

Det gick kor alldeles intill ån på en del ängar. Ibland stod det några med klövarna nere i vattnet och drack.

Ibland var vi helt nära landsvägen mot Falkenberg. Men för det mesta var vi långt ifrån vägar och boningar. Då rådde en ljuvlig tystnad förutom syrsornas spel, fåglarnas drill och sång, åns svaga brus och paddelns dunkla skvalp.  Ibland plaskade det till och en fisk kom upp till ytan. Emellanåt hördes också något bölande från en ko.

Finns det ett himmelrike så befann vi oss där då. Väntade bara på att näcken skulle hälsa på och dra en låt på sin fiol för oss. Detta medan vi gled fram med en kollosalt  vacker natur.

Trotts vår sakta framfart kunde det hända att det var änder som blev uppskrämda och flög iväg.

Så kom vi fram till en liten fors, som inte skulle ha varit svår att ta sig genom, om det inte funnits fullt av stora stenblock i ån. Ville ju inte riskera att kanoten skulle slå emot en sten och gå i sönder.

Alltså stiger vi ur kanoten och tar tag i varsin tamp. Jag en i fören och Anna i aktern  Om man nu kallar en kanots bakända för akter. Så leder vi kanoten förbi stenarna medan vi går på strand och stenar. När vi så kommit förbi stenarna så släpper Anna sin tamp.

Vad händer då? Jo, eftersom det fortfarande finns fors kvar svänger den änden rakt ut tills den står på tvären i ån. Så klart kanoten välter runt då.

Jag dyker i vattnet med kläderna på mig. Hinner hämta upp allt vårt bagage innan det lyckats försvinna med strömmen.

Våra packsäckar är av tyg och inte vattentäta. Så allt har nu blivit vått. Det fanns inget annat att göra än att packa upp allt det våta och lägga ut det för soltorkning.

Sen koka kaffe och äta lite. Kaffet var fuktigt, Melitapåsarna likaså därtill också vårt bröd.

Men det gick ändå att brygga kaffe och brödet gick att äta! Kameran hade blivit vattenskadad

visade det sig senare liksom filmen som visade konstiga bilder. Kameran gick inte att använda mer. Denna gång hade jag som tur var inte filmkameran med.

Medan vi väntade fiskade jag lite, men det blev inget denna dag.

Där satt vi till långt in på eftermiddagen och det så smått började regna. Kläder m.m hade vid det laget inte hunnit torka riktigt. Allt måste ner i packpåsarna igen  och få plasten över det.

Forts. Följer! Klicka här!

Om sol om regn, i vått och torrt jag önskar er denna dag fylls av lycka och behag. Kram!

Värre än en orm!

Från Hökåsen, alltså min boning, är det något mer än en halv mil till den långa sjön Åsunden.

Längst upp i norr av Åsunden  kommer ån Ätran in genom den lilla vackra stan Ulricehamn.

Vilken stad vi for med min ruffade  f.d Bohuseka när jag hade sommarstuga, inte långt från Tvärred.  Cirka tre mil söderut rinner så Ätran ut från Åsunden varifrån den ringlar sig ner till Falkenberg.

Jag sa ringlar sig. Ett milt uttryck, tror inte ens en orm kan ringla sig mer.

En vacker dag hade vi (kallar henne Anna) fått för oss att vi skulle paddla och campa oss ner till Falkenberg.

Falkenberg där den härliga långsträckta stranden med vitgul sand dold bakom stora sanddyner. Stället heter Skrea strand där jag ofta njuter med parkerad Husbil.

Kanoten sätts i sjön packad med tält, köksateraljer, gasolkök, konserver med mycket mera. För att inte glömma gevaliakaffet!

Sovsäckar och klädombyten. Allt packat i tre packsäckar av tyg. Sådana där ni sett sjömännen bär på axeln när de mönstrar på eller går i land. Dessutom också en hoppfällbar dragkärra. Denna var gjord av en golfvagn för golfklubbor.

Vi paddlar lugnt och sakta och njuter av solen som ler så behagligt mot oss högt upp på den molnfria himmelen.

Snart kommer det  en stor fors där vi måste bära kanoten förbi. Komna förbi forsen behöver vi bara styra kanoten ett långt stycke då den flyter med strömmen av sig själv.

Vi kommer fram till ett samhälle som heter Sexdrega. Där finns en sluss som det inte går att komma förbi. Vi får därför transportera kanoten uppe på landsvägen tills vi kommit förbi slussen, varmed vi så fortsätter färden paddlande.

I Sexdrega finns en stor fabrik som är målad i blått och vitt.

Den fabriken såg vi först på vänster sida. När vi paddlat en stund var den på vår högra sida och inte så mkt längre ifrån oss som första gången vi såg den. Så igen såg vi den på vänstra sida och så högra, hur många gånger vi såg samma vägg på fabriken minns jag inte, men det var många. Äntligen började ån gå mer rakt söder ut. Men då var det dags att slå upp tältet.ordna med mat och sen sova för natten.

Forts. följer! Klicka här!

Kanske flyter livet lugnt framåt eller är som en vild fors hos er.

Huvudsaken är dock det gör det ni vill det ska göra och trivs med det.

Så önskar jag er nu en ny vecka av harmoni och lycka. Kram!