Direktlänk till inlägg 29 maj 2008
( Smider medan fortsatta datorproblem och de gånger den fungerar!)
Mina öron tycker jag är dum som vill flyga!
Det var Mars månad. Ruggigt och kallt. .Sommaren syntes så avlägsen och längtan var stor till sol och bad. Alla länder som man kunde resa till för att få det hade jag redan besökt. Ville uppleva något nytt och annan kultur.
Ringer till Spies och det fans reser till skapligt pris till Agadir i Marocko. Två biljetter beställs. Flyget ska gå om två dagar från Kastrup i Köpenhamn. Det blev brått, packa badbyxor och sommarkläder, Svenskt kaffe måste ju alltid följa med, Melittapåsar samt toalettpapper. Så iväg med bil från Hökåsen/Borås via Helsingborg –Helsingör till Köpenhamn.
Kastrup var en väldigt stor flygplats och mycket folk som skulle fara iväg med flyg eller kom brunbrända hem.
Fick tag i en långtidsparkering. Inte dyrt på den tiden.
Det var en fjortondagarssemester, men vi fick två dagar extra då det var en skarv då rutterna skulle ändras.
Detta var inte första gången jag flög så jag viste vad som väntade mig eller mina öron!
Så lyfte vi upp går väl skapligt värre när det går neråt. Tar näsdroppar i mängder och tuggar på tuggummi som en besatt.
Så var vi högt där upp i luften och vi hade fått information om hur vi skulle bete oss om något allvarligt skulle hända. Underförstått om vi skulle störta!
Under oss var fullt av stora moln som solen lyste på och som såg ut som snövit bumull.
Men från marken måste de se svarta och otäcka ut. Tänkte jag.
Det bjöds på mat och kaffe. Kaffet i fina små blå kaffekoppar. Kaffekoppar som försvann ner i mitt bagage och finns fortfarande i min ägo. Numera serveras det inte längre i sådana koppar, de var allt för populära för resenärerna. Bra att ha på picknicken!
Älskar att flyga och har alltid drömt om att få sitta i ett litet plan och få vara trädtopparna så nära som är tillåtet. I de stora högtgående planen ser man inte så mycket. Men när vi kom in över Marocko, då njöt jag. Planet gick så lågt över bergsplatåer så jag till och med kunde se människor där nere på marken. Det är enda gången jag fått uppleva detta mer än när man gått ner för landningar.
Plötsligt ser man en gul strand och ett blått hav och efter några minuter skakar planet till.
Vi är nere på marken. Som vanligt applåderas det och därefter hörs kaptenens röst välkomna oss till Marocko.
När man stigit av planet slår en varm vind mot en, det kändes både konstigt och underbart, man hade ju fortfarande känslan kvar i kroppen av den råa kalla luften i nord.
Från flygplatsen var det så buss till de hotell vi skulle inkvarteras på. Jag gillar att ha lägenhet så man kan laga sin mat själv. Så det var ett sådant hotell vi kördes till.
Forts. följer om datorn tillåter det! Klicka här!
Nu är det ju sommar här och jag önskar och tänker mig en svag vind smeker era kinder som bådar er en underbar dag och kväll med mycket nöje och njutning. Kram!
Så kom vi till slutet av denna levnadshistoria... Natten till den 24 maj lämnade min far Bengt Andersson oss efter 3 veckors intensiv-vård. Stilla och lugnt utan ångest eller smärtor i sömnen precis som han önskade. Det är med stor so...