Bild: Rejika.

Börja gärna med första Jugoslavien-resa. Klicka här!

En öde, spöklik campingplats!

Efter resan till Jugoslavien blev det många resor till som kanske blir några berättelser om längre fram i tiden. Men nu ska jag berätta om den andra gången jag for till Jugoslavien.

Efter de sjutton år jag var tillsammans med sambon som jag gjorde den första Jugoslavien resan med hade det nu blivet en ny respartner. 

Jugoslavien var ett land man längtade tillbaks till och ville dela med sig av till sin vän.

Så återigen ställdes kosan dit.

Denna gång planerade vi att ta kustvägen neråt och inlandet på återvägen. Då valde vi vägen genom den mycket, mycket långa tunneln mellan Österrike och Jugoslavien. Tunneln hette Karawanken.

Så kom vi till staden Ljubljana som nu var en huvudstad. För det var ju så att strax innan vi gav oss i väg hade Slovenien brutit sig ur Jugoslavien och blivet en egen stat. Det var inget vi märkte något av.

Vi passerade utan problem gränsen till Kroatien som  låg strax före Rupa några mil före Rejika. När vi kom till Rejika  som låg längst upp vid Adriatiska havet, fick då också veta att efter oss hade inga fler bilar fått komma igenom gränsen efter oss. Vi var de sista som fått passera gränsen innan gränsbommen fällts ner.  Varför förstod vi inte då. Vi tänkte heller inte mer på det då.

I Rejika hade vi stannat för att växla pengar och för att få i oss  lite mat. Vi körde vidare och njöt av natur och utsikt. Vägen var lika smal och krokig  som förra gången jag kört på den fastän det hade gått mer än ett decennium och då var färden åt andra hållet norrut. Vi hade inte mött en enda bil. Solen var på väg ner så vi stannade vid en liten avsats sidan om vägen och åt medhavd mat och kröp till kojs. Natten hade varit tyst, vi hade inte hört några bilar passera på vägen.  Vi steg upp bryggde kaffe och åt vår frukost ute i det fria. Det var en frukost som fick intagas till en underbar utsikt. På ena sidan fans höga raka klippor framåt kunde man se berg men när man såg åt andra sidan såg man ner på öar och hav som glittrade av solen.

Så körde vi vidare och målet var då Vodice. Men något konstigt kändes det allt. Det var många mil emellan då vi mötte någon enstaka bil.

Så körde vi över den där BRON strax före Zadar som nu blev den tredje gången för mig.

Bron som fick en väldig stor betydelse för oss längre fram i tiden.

Vi kom så fram till Vodice efter att jag än en gång fått bese Zadar . I Vodice letade vi upp campingplatsen. Men vad var nu detta?

Där fans ingen resorption och grindarna öppna. Hela campingplatsen var helt tom. Det var  helt tyst det ända man hörde var en svag vind i trädtopparna. Till och med hade vist fåglarna också tystnat. Man fick en konstig känsla i kroppen och någon sorts föraning som inte gick att förstå. Det var riktigt spökligt trotts det var på ljusa dagen!

Forts. följer.Klicka här! 

Hoppas ni nu haft en riktigt trevlig helg. Så börjar en ny vecka igen. En vecka som lovar

sol och värme i alla fall vad jag önskar i eran hjärtan med glädje och lycka. KRAM