Bengt-Alfreds Tankesmedja

Inlägg publicerade under kategorin Sagor.

Av Bengt - 28 januari 2009 21:07




Nej HC skrev inga BARN-sagor hävdar jag fortfarande. Han skrev för vuxna. Tänk på den grymma om Storklas och Lillklas  Kungens nya kläder var absolut för den dumma vuxenvärlden!

 

     

I förra avsnittet hade Kalle släppt lös molnen och regnet börjat ösa ner från dem!


   - Oj, oj, sa kungen. Min nya hermelinmantel. Nu är det bäst att passa sig in. Och så satte han av i fyrsprång följd av hovet som ävenledes tänkte på sina peruker, lackskor, sidenvästar och bandrosetter.

 Även folkmassan skingrades och  skyndade var till sitt under jubel och hurrarop och till slut stod pojken ensam kvar i regnet. Den gamla tröjan och skorna tålde gott litet väta, det var så härligt att känna regnet över sig.Om en stund stack kungen försiktigt ut huvudet genom slottsportalen och vinkade åt Kalle att komma in.

- En  bra  gärning  ar värd   sin  lön,  sa  han,   det  utfästa priset är ditt, och i nästa vecka ställer vi till bröllop om det passar sig.Kalle blev röd och tittade i golvet. Det här var det värsta han råkat ut för på hela den här historien, tyckte han, men han fick väl försöka att reda upp det.

- Ja,  se.  Ers majestät, stammade han. Jag, hm prinsessan är alldeles för fin för mig. Det är så, att.

- Vill du inte ha henne, va? Sa kungen och lyfte på ögonbrynen. Det var inte utan att han lät lite stucken i rösten. 

Skulle inte bans vackra dotter duga till en torparpojke, bon som hade haft både kungar och prinsar till friare.

Kalle blev ännu förlägnare och önskade sig tusen mil långt bort från alltsammans. Men då steg prinsessan fram.

- Det är nog så att Kalle har en annan i tankarna, sa hon,och hon lät sa glad och vänlig i rösten att Kalle strax kände sig bättre till mods.

- Prinsessan slog just huvudet på spiken, sa han och tittade upp.

Kungen öppnade sin mun, men prinsessan  tog honom hastigt om halsen och viskade i hans öra. Och vad det nu än var, sa sken han upp och såg belåten ut.

- Nå då är det bra som det är, sa ban. Du får naturligtvis  göra  som  du vill,  Kalle,  och  vill  du inte ha  prinsessan, så är hon inte ledsen för det. Men halva kungariket tar du väl emot ända? Då kan du bo här på slottet och så kan vi i all endräkt regera var sitt.

- Hm, sa pojken och rev sig betänksamt bakom örat. Jag vet nu inte om jag duger till att regera, men går det alltför galet får väl Ers majestät överta alltsammans igen.

- Prat, sa kungen, det ska vi aldrig tala om. Efter detta med regnet. Försöker du bara så går det som en dans ska du se.

Och så blev det bestämt och upptecknat att Kalle var regent över halva kungariket. Kungen och ban begav sig strax till rådkammaren för att överlägga om ett och annat, och kungörelse utsändes strax över hela landet att folket skulle la hämta mat hos Kalle tills en ny skörd blev mogen.

Nästa morgon hängde Kalle ränseln på ryggen och omtalade för kungen att han ämnade sig hem ett slag.

- Ska du ge dig av i det bar regnet, sa kungen.

-Ja ska jag vänta tills jag inte blir våt så får jag väl vänta minst tre veckor, sa pojken. 

- Ja,  ja,   det  kan  nog hända,  medgav  kungen.  Men  vad tänker du nu göra?

- Hem och gifta mig med Elna,  sa  Kalle och lade iväg utför slottsbacken sa det plaskade efter honom!

   

Sagor brukar alltid ha ett lyckligt slut så nu önskar jag att denna dag också ger er ett lyckligt slut. Kram!



 

Av Bengt - 27 januari 2009 21:24

  


 Fått en del undringar om det är HC Andersson. Nej han skrev ju inga barnsagor!Men vem som skrivit denna vet jag inte!  


 Efter att kalle tyckte han funderat färdigt på jättens önskan att få köpa solbiten så fortsätter sagan nu här ! 



- Men när det gäller Er jättefar, så är det svårt att neka. Vi kan ju säga samma pris som I ämnat ge bror eran.

Ja det var jätten strax med på och skyndade in i berget efter alla moln han samlat och stoppade dem i säcken. Den blev trind och tjock som en ballong och gungade i luften. Och jätten som var utom sig av förtjusning över sin solbit lärde pojken på köpet en trollformel varmed han kunde styra säcken efter behag. Pojken satte sig tillrätta på säcken, uttalade trollformeln och seglade iväg med god fart, medan jätten stod kvar och blinkade mot sin solbit. Och eftersom det var en trollspegel behöll den de fångade solstrålarna och lyste lika bra inne i berget.


Men Kalle tänkte, medan han satt på sitt mjuka gungande åkdon och seglade över det öde berglandet som han med så många mödor travat igenom, att han hade haft bra tur med sin resa. Det var nog inte alla som hade tur att råka ut för så beskedliga troll som han gjort. Och det hade han nog rätt i att det inte är alla som har sån tur, att de får segla på en molnsäck över jorden, med en prinsessa och ett halvt kungarike som slutkläm på åkturen.


I god fart satte han kurs på huvudstaden, men kunde inte låta bli att göra en liten avstickare hemåt för att tala om hur det gått för honom. Man kunde första att det blev en glädje i Torpet och pojken skar ner väldiga skivor av sin matsäck så att de skulle ha det gott och ge de hungriga grannarna. Så seglade han iväg och var han for fram regnade det bröd och korv över stugorna. Folket tittade, gapade och undrade över de oväntade gåvorna och det blev ett väldigt jubel när de fick veta hur det förhöll sig med alltsammans. I stora skaror skyndade de till huvudstaden. Alla ville se det märkvärdiga undret när pojken släppte lös regnet.I det kungliga slottet hade man just spisat middag, vilken bestod av en liten bit fisk, för kungen tyckte att när folket svalt skulle inte han ha det bättre. Nar pojken kom seglande på sin molnsäck följd av en väldig folkskara som mumsade på bröd och korv och hurrade mellan varenda tugga.

Vad i alla dar ska det här betyda?  Undrade kungen och vart så nyfiken att han skyndade ut ur slottet följd av hela sitt hov.Med en elegant sväng landade pojken på slottsbacken framför kungen och hoppade av.

- God dag Ers Majestät, hälsade pojken och bockade djupt.  Nu ar jag har med regnet, och om Ers majestät behagar så släpper vi det löst nu.- God dag igen, och mycket välkommen, sa kungen. Jaså, du har äntligen fått tag i regnet.  Ja, jag kunde väl tänka att det skulle finnas någonstans. 

- Men du får allt tala om hur du fått tag i det.Pojken började berätta. Nar han kom till stället med brödkakan och korven, såg sig kungen omkring på den ätande folkskaran  som stod i en halvcirkel omkring dem och gned sig på magen.

- Å, snälla du, sa han. Ge mig lite med.Det fick han på ögonblicket, och pojken som alltid tänkte på andra, bad om en mängd korgar som han fyllde och skickade ut till folket.Det blev ett mumsande och ett jubel i staden och pojken skar och skar. Han var nu sa van att kniven flög som en blixt genom brödet och korven, och medan han skar berättade han vidare. - Ja, det var en bra historia, sa kungen, och låt oss nu få regnet, det kommer minsann inte för tidigt.

Pojken löste snöret och ur den väldiga säcken steg en oupphörlig ström av moln, sa fyllda av regn att det riktigt drop av dem. de packade sig samman till ett tjockt molntäcke som blev allt större och till slut övertäckte himlen över hela landet och när det sista molnet glidit ur säcken, började det plötsligt stortregna så det plaskade i backen. 


Nästa avsnitt blir ett oväntat slut på sagan! 


Så drar jag upp ur min säck en önskan att ni mår bra och har det underbart. Kram


 
Av Bengt - 26 januari 2009 20:35

 
Ska väl försöka orka fortsätta med sagan för dem som väntar på slutet av den.. 

Än en gång tack för era kommentarer !

 

Här kommer forts. på sagan som slutade med att  Kalle fick bröd, korv och spegel av häxan!!

  

Han tog fram spegeln och vände den fundersamt mellan händerna. Det syntes att det inte var en vanlig spegel, för den fångade solljuset, lyste och blixtrade så att han måste blunda.


När solen gick ned var han framme vid berget, och som han inte hörde ett knyst därinifrån, lade han sig att sova i en rämna. Om morgonen vaknade han vid att en frisk vind spelade över hans ansikte, och när han kröp ur sin obekväma nattstuga fick han se något som han ej sett på länge.


I den blå rymden kom några väldiga regnmoln sakta seglande hän mot berget. Som han stod där och tittade fick han mer att se på. En klippdörr öppnades plötsligt och en jätte stack ut sitt väldiga huvud och tittade upp mot himlen, När han fick se molnen lät han höra ett belåtet grymtande och drog tillbaka sitt huvud. Strax därefter kom han klampande ut ur berget sa att det dånade i jorden. Han var så stor så pojken var inte större än hans hand var lång. Under armen hade han en väldig säck och i handen en håv med ett ändlöst långt skaft, och så stor att väl femtio kyrkor kunde få rum i den på en gång. Han höjde den i luften och fångade molnen däri just som man fångar flugor. Så öppnade han säcken och ruskade ner molnen där och satte sig på huk och band till öppningen.


Nu tyckte Kalle att hans stund var kommen och klev fram med mössan i handen.

-God dag Jättefar. Vackert vader idag, sade han och bockade sig djupt.

 

h,  sa  jätten   och   glodde  på   pojken  med   ögon  stora och trinda som kvarnhjul. Vad är du för en? Det var längesen jag såg ett sant kryp. Dig måste jag titta lite närmare på.

Han tog pojken i sin väldiga hand och reste sig för att riktigt kunna se på honom. Pojken kom så högt till väders att ban nästan hissnade men han tappade inte koncepterna för det. Nu gällde det att visa sig riktigt kavat tänkte han.

-Jo jag är Kalle på Torpet, sa han. Men vad ska I ha de där molnen till som I samlar på?-Det kan  du få veta,  tyckte jätten.  Bror min som bor längre bort i berget har fått för sig att han ska ha en molnbolster i sin gullsäng istället för dun, liksom inte det skulle duga åt honom när det duger åt mig. Men han har kan tänka blivit högfärdig på gamla dar.  Och nu ska jag samla moln till en riktigt stor bolster och istället ska han ta ner en bit  av  solen  till  mig.  För se det har jag alltid önskat mig.  Så får jag lika ljust inne hos mig som utanför och käringen min
slipper att stöpa ljus för hon ar liksom lite lat av sig.  Nu har jag fått tillrackligt med moln och i morgon ska han ta ner solbiten åt mig.

Nu var Kalle klar över hela saken.

- Aha Jättefar, sa han morskt. Då blir I allt lurad på konfekten. Den där biten knep jag just i går för egen räkning.

Och därmed tog han fram spegeln och riktade dess strålar mot jättens ansikte. Jätten glodde, blinkade och gapade av förtjusning och frågade strax om han ville sälja den.

Hm sa pojken och låtsades att han funderade ett slag, .Jag gör det inte så gärna - (det var väl bäst att inte visa sig för angelägen, tänkte han).


  Forts. följer!  


  Om det inte finns något regn i sagan så finns det då här, men det är väl bara till för

 min önskan att det vattnar er lycka som vatten ger blomman näring. Kram!


 

Av Bengt - 15 januari 2009 21:19

 

Fjärde delen!


När Kalle såg hennes ansikte tyckte han alls inte hon var sa fult som nyss. Hon såg riktigt snäll och vanlig ut.-Du har ett gott hjärta Kalle,  sa hon,  och  du  är  den
rätte att utföra det du föresatt dig. Rätt gissade du då du tog mig för en häxa, och rätt gjorde du då du inte var rädd för mig. Den som hjälper mig hjälper jag igen. Det är inte alla häxor som bara ar elaka. Jag vet vad du är ute efter, och  jag har  sett hur  du har hjälpt  andra,   och  därför  vill jag hjälpa dig.

Den här torkan beror på att en jätte samlar ihop alla moln som bildas, så det gäller för dig att förmå honom att släppa dem lösa. Du ska gå trettio dagsresor åt öster och tio åt väster, sa kommer du dit där han bor. Sa mycket vet jag och nu ska jag se om jag kan hjälpa dig med något mera.

Hon satte ett par brillor på sin stora näsa och satte sig att läsa i en stor svart bok. Slutligen lade hon undan den och tog fram en liten fyrkantig spegel som hon gav Kalle.

-    Det  här  är  en   trollspegel,   sa  hon.   Med   den  kan   du få  jätten  att  uppfylla  din  önskan,   men  du  får  själv  tänka ut hur du ska bära dig åt, för talar jag om det mister spegeln sin kraft.

- Tack  kära mor, sade pojken glad. Ni har hjälp mig med det värsta. Kanske jag finner på resten i ett ljust ögonblick.

Då skrattade den gamla häxan riktigt belåtet.

-Du  är inte  dum  du,  sa hon.  Du  slog huvudet på  spiken utan att ens veta om det.

Nästa morgon var Kalle uppe med solen. Innan han gick stoppade gumman en kaka bröd, en läcker korv och en flaska mjölk i hans ränsel.

— Eftersom du bjöd mig av din sista mat, ska du ha det här, sa hon, och det må du veta att hur mycket du än skär av brödet och korven och dricker ur flaskan så tar det aldrig slut.

Ni kan tänka er att Kalle blev glad. Att ha mat på hela resan och få äta sig mätt varenda mål. — Sa kom han att tänka på något.

—   Det duger väl att äta for andra också? frågade han.
Da skrattade den gamla gumman igen.—   Jag ser vad du tänker på,  och eftersom du sa gärna vill  det så  duger det åt andra också,  sa hon. Då log Kalle over hela ansiktet.

— Det får jag da  säga  att Ni är den  snällaste,  raraste gamla  mor jag någonsin  träffat  på  Tack   än   en  gång för alla goda råd, sa Kalle och bockade sig för den gamla gumman  som  om hon varit självaste  kungen  och  så satte han av med  riktiga  stormsteg för nu hade han  riktigt  bråttom att  komma   till   målet.   Men  hur  bråttom  han   än  hade  gav han sig anda tid att dela med sig av sin matsäck åt alla han mötte och det var många så ränseln kom att mera hänga på magen än på ryggen.

När han tillryggalagt trettio dagsresor åt öster, vände han om åt väster. Landet som han nu genomvandrade var genomkorsat av höga bergskedjor, täta snariga skogar och strida forsande älvar.

Har var det svårt att ta sig fram, men Kalle var inte den som lät sig avskräckas av svårigheterna. Han klättrade som en stenget över bergen, bröt sig hurtigt fram genom skogarna och simmade över älvarna  där vattnet var som lugnast.  Pa tionde  dagens  morgon   kom   han   ut   på   en   stor   slätt   och bortom denna reste sig i fjärran ett skyhögt berg. Även här låg  trakten   öde   och  inte  en  människoboning  syntes.   Kalle satte sig på en sten att fundera och medan han funderade åt han sitt morgonmål.

Det var bra skönt att få äta sig mätt. Om bara mor och Elna haft det lika gott. Han hade nog flera gånger känt sig frestad att vanda tillbaka och ge dem av sitt outtömliga förråd. Men det hade tagit för lång tid. Regnet behövde minnsan komma nu om det skulle vara till nytta detta året och Gralle var nog inte slut än. Men nu gällde det att fundera ut hur han skulle bära sig åt med jätten. Den saken tålde att tänka på.


 Forts. följer! 



Som solen skinit här i dag önskar jag lyckan skiner hos er. Kram!


 

Av Bengt - 14 januari 2009 22:35

    



Sagan avsnitt 3.


 

Fram mot kvällningen fick han se en liten flicka som låg och grät i det bruna gräset vid vägkanten.

—   Hur ar det med dig lilla tös, sporde han och stannade. Han kunde omöjligt gå förbi någon som var ledsen eller behövde hjälp.--Jag skulle gå ett  ärende åt mamma,  och då  vrickade
jag  min  fot  och  kan  inte  komma  hem,   snyftade   den   lilla flickan.

—   Då ska jag bära dig hem. Seså, gråt inte mera, tröstade Kalle, tog henne på sin arm och bar henne till modern som bodde ensam i en liten stuga. Där fick han stanna över natten, och innan han gick på morgonen kunde han omöjligt låta bli att dela med sig av sitt knappa matförråd.

Pa kvällen träffade han på en gammal gumma som satt och vilade sig bredvid en väldig knippa vedpinnar. Hon var rynkig och brun i ansiktet som en gammal kopparbunke, med röda blinkande vassa ögon och en näsa som liknade en höknäbb. Hon såg nästan ut som en gammal häxa, tyckte poj­ken, men hon såg trött ut och han tyckte synd om henne. Han stannade och lyfte på mössan.

—   Goddag gamla mor. Ska jag hjälpa er att bära veden? frågade han. Den gamla såg upp och plirade på pojken.—   Goddag sa hon. Du  var mig en  artig pojke,  men  vill du hjälpa mig så ska du inte ha gjort det för inte.—   Å, det ska vi aldrig tala om, sade pojken, slängde vedknippan på ryggen och följde gumman som linkade före ho­nom in på en liten gångstig. Vedknippan var tung och pojken undrade över att den lilla krokryggiga gumman någonsin kun­nat bara den.

Om en stund skymtade en liten grå stuga mellan träden. På tröskeln mötte dem en svart katt som spinnande strök sig mot gummans kjol och misstänksamt nosade på pojken när han följde gumman in i det låga rummet.

Från taket kom ett par läderlappar flaxande och satte sig på gummans axel och i takets alla hörn satt stora spindlar och spann sina nät. I spisen hängde en stor gryta över elden var ur en besynnerlig ånga steg upp. än var den gul, än röd och än blå.

På hyllor låg torkade örter och rötter och på ett rangligt bord stod underligt formade kärl och föremål

- Måntro om det ända inte var en häxa, tänkte Kalle, medan han på gummans inbjudan satte sig på en pall. Men han kände sig inte rädd för om man bar ett gott samvete behöver man aldrig vara rädd, det visste han, och eftersom han fatt lov, kunde han gärna stanna över natten så slapp han gå vidare denna dag. Som han kände sig mycket hungrig tog han fram sin matsäck. Det var inte mycket kvar men nog räckte det till att mätta honom.

Han såg på den gamla gumman som satt vid spisen och stirrade in i den skiftande röken.

—   Vill Ni ha lite mat med gamla mor? frågade han.—   Tack jag är inte hungrig, svarade hon utan att vända sig om. Då började pojken äta ensam, men kunde inte låta bli att sticka en liten bit åt katten, som spinnande strök sig mot hans ben, och när han slutat att äta var det ingenting kvar av matsäcken.

-Jaha, nu ar det slut, men så har jag åtminstone blivit mätt, tänkte han och strök katten över ryggen. Det var länge tyst i rummet och pojken började känna sig sömnig. Då vände sig den gamla gumman sig plötsligt om från elden!




Forts. följer!

   

Så har det varit onsdags simningen igen så det blir rena önskningar om att ni är lyckliga och mår bra. Kram!


 
Av Bengt - 13 januari 2009 22:02




Del 2!



Att han själv var mager som en skrika och nästan alltid gick hungrig, för att mor och Elna skulle få lite mer, tänkte han inte sa mycket på.

Och i stallet låg Brunte oförmögen att resa sig upp av svält för de små åkerlapparna som Kalle med så mycket möda arbetat upp låg torra och bruna .som en sandöken.

Grälla var den siste som var kvar i ladugarden. De tre korna hade en efter en vandrat i grytan. Men den trogna gamla hästen hade han inte haft hjärta att göra sig av med innan han var alldeles tvungen.

Men när den sista länge sparade matsmulan var slut hade Kalle fattat sitt beslut. Det lönade sig ju inte att han gick här hemma och grubblade. När kungen som var sa klok, trodde att det fanns ett medel att skaffa regn, så måste det ju finnas, tänkte han. Och det var det knepet han ämnade gå ut i världen för att lära sig. En duktig påk skar han sig, letade fram en gammal ränsel och gjorde sig i ordning för resan.

Och sa slaktade han gamle Grälle. Visst sved det i hjärtat, men det kunde inte hjälpas för mor och Elna fick inte svälta medan han var borta.

Sa tog han farväl av sin mor som önskade honom mycken lycka på färden. Elna satt på trappan och stickade och hennes gula hår glittrade i solen.

—   Adjö med dig Elna, sade pojken. — Nu går jag åstad för att skaffa regn.   - Och   vinna  halva  kungariket  och  gifta  dig  med  prinsessan, sade Elna och hennes ögon lyste sa stora och bedrövade i det lilla smala ansiktet, fastän hon log.

- Tror du det, sa Kalle? och skrattade. — Nej du jag har allt en annan prinsessa att sätta i mitt kungarike om jag nu skulle vinna det.

Och sa tog han Elna om halsen och kysste henne på nästippen och började sin vandring med långa steg.

I kröken vände han sig om och vinkade med mössan. Elna log och vinkade tillbaka med stickstrumpan. Nu var hon inte ledsen längre.

I tre dagar hade Kalle vandrat och ännu var han inte klokare på den gåta han tänkt lösa, men det skulle nog gå till slut bara han hade tålamod, tänkte han. För om man riktigt vill någonting, så brukar det gå, det visste han.

Het och dammig låg landsvägen framfor honom. Solen stekte och gassade och pojken svettades jämmerligen. Han började känna sig alltmer hungrig och törstig och tänkte det nog var matdags. Men han Skulle gå ett litet stycke innan han satte sig att äta.

Rätt som han gick, fick han i en krök av vägen se en ömklig syn. En kullstjälpt vedkärra låg mitt på vägen. Men stackars magra hästen hade även fallit omkull och förmådde .inte  resa sig upp och vid sidan av vagnen satt en gammal gubbe och gråt. Han hade fått ena foten under lasset och kunde inte komma upp han heller.

- Goddag kära far, Ni har fått det riktigt illa ställt , hälsade Kalle och lyfte på mössan. - Men nu ska jag hjälpa er.

Gubben såg upp och torkade tårarna från de skumpna kinderna. — Å, äntligen en människa, utropade han glad.

Här har jag suttit i fyra timmar och inte kunnat komma upp och hungrig och törstig är jag så jag tror jag förgås.

Nu fick Kalle brått att försöka vända vagnen till rätta. Han tog i så det knakade i senorna och slutligen lyckades det honom, och gubben linkade upp. Sen hade han ett styvt arbete med att få upp hästen. Den stackars kraken var sa matt och svag att han knappt orkade stå, men det gick till slut. Sen gav han gubben litet av det lilla köttstycke han tagit med sig till vägkost och låt honom dricka ur sin vattenflaska. Och som de hade samma väg ett stycke sköt han på lasset för att hjälpa hästen med arbetet och skildes sen från den lilla gubben som skakade hans hand under många tacksägelser.Pojken gick vidare. Visst skrek det i magen efter det köttstycket som aldrig kom dit

-   Du  får  skrika  till  kvällen,  tänkte  pojken  och  spände in livremmen ett hål till drack en klunk vatten och visslade en stump för att fördriva enformigheten


 -   Forts. följer!.  


Så får jag önska er enfortsatt trevlig kväll, en god natt och en trevlig morgondag. Kram!


 

Av Bengt - 12 januari 2009 23:02


Jätten som samlade på moln!

              

Med långa hurtiga steg kom en pojke gående på landsvägen, som dammig och het likt en vit orm slingrande sig genom landet,

Pojken hette Kalle, och han gick och såg sig omkring och tänkte på hur bedrövligt det var ställt i landet. Det var en förskräcklig torka överallt inte en droppe regn hade fallit på tre dar, och det vackra, bördiga landet höll på att förvandlas till en förvissnad åken. Det osade bränt från ängar och fält dar gräset låg brunt och förtorkat och föll sönder till stoft när man rörde vid det.

Träden stod slokande med gulnade blad fastan det var mitt i högsommaren och själva skogen började bli brun. Källor och vattendrag torkade ut och människorna fick åka långa vägar efter vatten. Förråden hade tagit slut och hungersnödens bleka spöke började visa sig i landet.

Och som folket inte visste någon bättre råd gick de med sina bekymmer till sin kung som hade rykte om sig att vara mäkta klok och förståndig och som alltid förut hade vetat råd för allting.

Men hur klok och förståndig han än var kunde han inte fundera ut hur man skulle kunna skaffa regn.

Men som han var sa klok och förståndig, sa tänkte han att det kunde finnas någon klokare än han, och sa låt han kungöra att den som kunde skaffa regn skulle få prinsessan och halva kungariket.

 Prinsessan och halva kungariket — det var ett pris som kom hjärtat att hoppa i bröstet på många, för prinses­san var både vacker och god och klok, och halva kungariket var minsann inte heller vardagsmat.

Men fastan priset var sa lockande, var det ingen som gjorde anspråk på det. Inte ens de lärdaste och visaste kunde fundera ut hur man Skulle kunna göra regn. Hela folket gick i grubbel men hur de funderade blev de alls inte klokare.

Bland dem som gick och strävade med den svårlösta gåtan var Kalle. Inte för att han tänkte mest på belöningen, men när han såg sin gamla mors håliga kinder och matta ögon och Elna, fostersystern med gullhåret och de klara ögonen för var dag bli allt blekare och smalare, då blev det sa tungt i hans bröst att ban ville gråta fastan han var hela arton ar år gammal.



Det var länge sen jag kom med en gammeldags saga, en sådan barn inte numer får hör.

Vill ni höra fortsättningen så berättar jag vidare!


 

Ny vecka att önska att ni får en underbar sådan. Kram!




 

Av Bengt - 18 februari 2008 15:47

  

Pojken som inte var snäll mot djur. 


Han satt mitt i den mörka skog. Han satt på rn mossig sten och torkade kind och  ögon med skjort arme medan han snyftade och tårarna rann nerefter kinden.Det var 4 åriga Pelle. För några timmar sen hade han varit med sin mor och stora-syster och plockat Blåbär. Det  hade varit en  sådan där solig sommardag och blåbären precis hade blivit mogna. Pelle hade fått annat för sig än att plocka blåbär då jan sett en ekorre hoppa från gren till gren. Då hade Pelle tagit en pinne och kastat efter  ekorren. Efter hand som ekorren hoppade vidare så följde Pelle efter den ända tills han inte kunde se den mer.

 Ekorren hade plötsligt försvunnit. Pelle skulle så gå tillbaka till mor och systern men hur han än gick så kom han inte tillbaka dit han hade börjat jaga ekorren och där mor och systern skulle befina sig. Nu hade han gått och gått och till sist satt sig på den mossiga stenen. 

-Ha ha nu lurade jag allt in dig i den mörka skogen! Sa ekorren som nu satt framför Pelle. - Där kan du sitta din elaka pojke som jagat mig med pinnnar. Så hoppade ekorren vidare.

 Efter en stund kom det en humla surrarnde.Surrrr,surrr – Där sitter ju den elaka pojken som ryckte av vingarna på min syster. Där kan du få sitta tills du ruttnar. Så flög humlan flera varv runt pelles huvud  innan den flög vidare.

Plötsigt satt det en duva på en mindre sten framför Pelle.Kurr,kurrr

- Se där sitter den elaka pojken som kastade stenar på oss. Där kan du få sitta till domedag. Därefter flög duvan sin iväg igen.

Så fick Pelle se en myra varmed han kom ihåg hur han förstört en myrstack.Med tanke på det blev han riktig rädd och gråt ännu mer.

Mjiau -Här sitter stygga Pelle och gråter. Det var grannens svartvita katt Mia. Mia som Pell så ofta dragit i svansen. -Jaha du Pelle vi alla djur vet att Ekorren

lurade in dig djupt i skogen. Till och med maskarna du dragit mitt itu.


 Pelles mor hade plötsligt märkt att Pelle inte var synlig mer. Mor och systern hade då börjat leta och ropa efter Pelle.  Men det blev utan resultat. De letade i timmartills de beslutade sig för att gå hem och då hjälp med sökandet. De var väldigt ångerfyllda över att de inte sett efter Pelle bättre och väldigt oroliga över vad som kunde hänt lille Pelle. 


Katten Mia hade ofta fått grädde och sill av Pelles mor och syster. Så Mia sa därför till Pelle:

-Om du lovar att aldrig dra mig i svansen mer, inte dela maskar mitt itu, inteskada myrornas bo, inte dra vingar av på humlor, inte kasta sten på fåglar,inte jaga ekorrar med pinnar. Utan vara snäll mot alla djur ska för din mor och syster är så snälla och saknar dig, visa dig vägen hem.

Pelle lovade att aldig mer vara stygg mot djur mer.  Så Mia visade honom vägen hem. De hade så kommit till den porlande bäcken som de kunde följa för den gick precis förbi i stugan de bodde i.

Precis som de kom hem mötte pelle sin mor och syster som var på väg hem för att tillkalla hjäp. Alla tre blev mycket glada och det kramades och pussades.Ock kan ni tro Pelle blev verkligen snäll mot alla djur. Så när han hade blivit stor karl hade han  också blivit djurdoktor! 


Nu blir det inga fler egna sagor det överlämnar jag till riktiga sagoförfattare som kan skriva riktiga sagor!Men när inspirationen kommer tillbaka ska jag fortsätta att berätta ur verkligheten. Som min livshistoria där jag slutade sist som tomte. 


   Nu har åter en ny vecka börjat. Hoppas ni hade förra veckan och helgen så bra som jag önskade er och det bara fortsätter denna veckan också—KRAM

Presentation

Om bloggen

Mitt liv och tankar. Börja gärna med ett gossebarn föds! Sen är det bara att klicka sig framåt fortsättning följer! Prova också gärna någon kategori som verkar intressant av mina levnadshistorier. Eller någon av de andra kategorierna som ser intressanta ut. Hoppas ni får glädja av att ta del av mina så kallade smiden! Ha det bra!

Kategorier

Senaste inläggen

Arkiv


Skapa flashcards