Min far som tyngdlyftare!

Svinabläror!

Vist var det hårda tider, man var tvungen att göra nytta och hjälpa till hemma. Jag fick allt släppa  mors kjol redan som mycket liten. Att inte ha något att göra och leka med var ingen ide att klaga över och tro man skulle bli serverad dylikt. Nej gällde att nästan av ingenting låta fantasin få gro.
 Det dög heller inte och komma hem och lipa om man fått stryk av någon. Det gjorde man bara en gång då svaret var: Antingen att då har du väl varit dum och förtjänat det eller du får väl se till att ge igen. Trots all ömhet och omtanke som gavs så skulle det bli karl av en och tränas för det liv som väntades en fattig socialistisk snorunge.
Trotts alla bestyr man var tvungen att göra så hann man med så mycket annat på den tiden.
Man skulle hinna med att slås med sina hemma gjorda träsvärd och påkar mot fienden på Parkgatan eller Stattena busarna. Det var på blodigt allvar och hade man förlorat en strid så var det bara att komma igen och se till att vinna nästa gång. Att gråta över en bula i huvudet
eller blödande sår gick inte ann. Nej det var något man stolt visade upp och skrattade åt.
Efter att sett spelhallen i Folkespark skulle jag ju göra en egen spelhall. Det var att gå till stans stora soptipp och få tag i en gammal slängd barnvagn. Av den gjorde jag då en lång vagn av bräder.  Gjorde en ställning med en skylt där det stod Bengts tivoli. Skylten hade jag fått hjälp med då jag inte lärt mig skriva. Av min bror som var åtta år äldre än jag, hade jag fått ett luftgevär i julklapp. Det bjöds således på prickskjutning. Av en gammal trasig väckarklocka som fick ett helt dygn på två minuter satte jag under en rund skiva som det var målad i olika färger som visaren kunde stanna på. Det fans ett kulbräde att spela på.

 Där hängdes ballonger som var gjorda av svinabläror (urinblåsor) som jag fått av svinuppfödaren.
 Nu mins jag inte vad jag mer hade på vagnen. Denna vagn drog jag så runt med. Det kostade en femöring att få spela. Vinsterna var i vissa fall gamla leksaker varav en del var trasiga. I vissa fall knyckta äpplen och päron.
Jodå det fans de som spelade på detta tivoli men inte blev det någon stor ekonomisk förtjänst utan det var väl mest nöjet att vara tivoliägare.
Så hade vi en kolonilott också där hushållskassan kunde drygas ut med egna grönsaker.
Köttransonen drygades ut med kaninaveln min far bedrev på denna koloni. Vi hade även fyra stycken hönor där.  Äggen som de värpte lades i en stor tunna i matkällaren som blev konserverade med vatten och kalk och något annat jag inte vet vad det var. Men fy tusan när jag var tvungen att gå och hämta ägg från tunnan. Ni skulle bara veta hur äckligt förutom kalt att köra ner armarna i tunnan för att ta upp ägg!
Det var mycket bus också. Man lade ut en plånbok fäst i ett snöre och lade sig bakom en buske. När någon kom och skulle ta plånboken, precis när de skulle ta den försvann plånboken in i busken. Man ”hartsade”  också så det spökade hos gamla ensamma tanter.
Man fäste en knappnål i fönsterkittet som var fäst i en stark sytråd, tråden gick längre bort där man inte syntes. Där drog man med en fiolharts fram och tillbaka på tråden. Därmed uppstod innanför fönstret ett spökligt gnisslande. Eller så hade man ett flaskkork packning (Ett runt gummi med hål i). I hålet satte man en skruv från vilket man drog ett snöre med knutor i änden. Så sög man fast packningen med skruven i på fönsterrutan. Drog på knutorna så smattrade det på rutan. Det var många andra hyss man hittade på,
Eftersom jag redan kunde simma så var sommarnöjet mycket bestående att åka till kallbadhuset. Ett badhus som låg långt ut i djupa vattnet dit det gick en lång brygga till från stranden. Redan då blev Johnny Weissmuller som Tarzan min idol och den enda filmidol jag haft. När jag hoppade i vattnet och simmade var jag Tarzan . När jag var i skogen och hängde i träden var jag Tarzan. När jag lekte med mina djurvänner så var jag Tarzan.
Att åka skridsko lärde man sig tidigt. Men det var inte skridskor med snörkängor. Vist fans det sådana. Men de var mycket dyra. Nej det fick bli ett par begagnade. Sådana där som hade en vacker svängd spiral framtill.
I december månad var det dans kring julgranen som var rest på Sundstorget där den vackra Saluhallen låg som senare har blivit riven för parkeringsplatser.

Dansen anordnades av stadens socialkontor. När dansen var slut fick man med en lapp i handen ställa sig i kön
för att hämta sin godispåse.

En påse som bestod av ett äpple, en sur apelsin. Sur ja.  Sura det var de få apelsiner som gick att få. De var nästan som citroner och måste doppas i socker för att kunna ätas!  Det fanns två kola en klubba fem hasselnötter. För denna påse hade min mor måst förnedra sig att gå till socialkontoret och få ut biljetten som jag fick lämna när påsen hämtades.
En Jul fick jag ett par skidor till julklapp. Alltså något som var mer ett par tunna bräder lite böjda framtill. Vallning bestod i att man smälte på stearin och strök ut med ett strykjärn som värmts på kaminen. Så ställde man sig på skidorna och gav sig i väg till Slottshagens skid och kälkbacke som låg en bit hemifrån.  Framme i backen var jag så trött att det var omöjligt att kunna klara av att åka på skidorna. Tröttheten hade orsakats av att jag fått stanna jämt och ständigt fått ta av mig skidorna och ta bort det tjocka lager snö som fastnat under skidorna. Nej skidor var inget för Bengt.

 Det var först som väldigt vuxen när jag kom till Tännes skidor blev något som var härligt och roligt. Längdåkning går fortfarande dåligt den dag som i dag är. När det går neråt och svänger så hamnar jag mestadels på baken i snödrivan. Då går det mycket bättre i slalombacken.
Det var en enda  dag på de brädlapparna som därefter ställdes undan tills den  dag det blev till värme i spisen!

Fortsättning: Gränsen Stängd.