Bengt-Alfreds Tankesmedja

Inlägg publicerade under kategorin Rese-äventyr

Av Bengt - 13 maj 2008 12:11

Bilder:  Ancona och  badstrand i Rimini.

  

Italienska underbara kust!

 
  

Färjan hade stävat lugnt och säkert  mot Italien medan vi fick en välbehövlig sömn.

När vi steg upp tidigt nästa morgon drack kaffe och åt några smörgåsar. Gick upp på däck vi var då nästan framme i Italien. Solen som just kommit upp i öster lyste inåt mot den italienska stranden som man nu kunde se skimra av vit sand.  Båten gick in i en lång hamn när vi kommit till Italienska staden som hette Ancona.

Så var vi i Italien. vad som hände i Jugoslavien var något vi nu inte fick några nyheter om.

Körde av båten löste in en dollarcheck till lire. sen sökte vi oss fram till en väg som gick norrut mot Venedig. Av två anledningar ville vi följa småvägar utefter kusten. Den en anledning var att vi ville se något annat än en stor autostrada, vi ville känna att det var Italien vi var i. Den andra anledningen var att det var dyrt att köra på autostradan.

Men det fans ingen kustväg utan man måste upp på autostradan. Vid nästa skylt som visade

ner till en by vid kusten svängde vi av. Betalade för den bit vi kört. Vi kom till en by och följde en mindre väg norrut. Men den vägen gick till autostradan varvid på nytt var tvungna att färdas på den. Gång efter gång körde vi av autostradan i hopp om att det skulle vara möjligt att få en kustväg att fortsätta färden på. Men icke sa nicke det blev Autostrada och dyra vägavgifter.

Så kom vi fram till staden Rimini Där åt vi lunch  och där fann vi också en strand där vi kunde få ta oss ett dopp och svalka våra varma lekamen.

När vi närmade oss Venedig uppsökte vi en bank. Det var inte bara att traska in på banken som här i Sverige. Man måste lämna ifrån sig allt av metall i ett skåp sen fick man gå igenom en sluss. Där fick man lämna in legitimation i vårt fall passen innan man släpptes in.

Framme i Venedig sökte vi upp en kamping men såg till att vi inte hamnade på den campingen jag tidigare hamnat på med min förra familj när vi besökt Venedig.

  

Forts. följer! Klicka här!

 

Det diktas om lyckan kommer , lyckan går.

I dag min önskan då den är,

på alla sätt och vis er lycka den består.

Den ingenting av oro och sorg i dag förtär.    Kram!

ANNONS
Av Bengt - 12 maj 2008 11:22

Öar utanför Zadar.



  Båten hade inte lämnat hamn och klockan är sex!



Där stod vi med våra biljetter.  Klockan var inte mer än sju på morgonen. Vad var att göra?

Faktiskt tyckte vi ändå att det var skönt att vi inte kom med den första färjan. Det hade blivit så stressigt. Leta upp bilen och komma till stället där vi skulle köra ombord.

Dessutom kunde vi nu i lugn och ro få bese lite av Zadar i stället. Vi hade ju bara kört igenom den tidigare och då inte sett så mycket av staden. Det var en vacker och njutbar stad. Där vi strosade runt slapp vi alla de hispiga människorna som fanns nere vid hamnen.

Det första vi gjorde var att äta en rejäl frukost på ett fik. Efter några timmar åt vi också en middag.  Strax före klockan tre gick vi ner och hämtade vårt ekipage.

En halvtimme före det var dags att få köra på färjan hade vi ställt oss  i bilkön och väntade!

När bilkön så började att  köra på gick det fort och det tog inte lång tid förrän vi kunde få komma upp på däck.

hade köpt en hytt så gick genast och tog en dusch varefter vi la oss i ett par vilstolar på däck och njöt av solen. Vi gick växelvis och hämtade kaffe och dopp då vi inte ville förlora våra vilstolar mens solen stod högt och som vi lyckats få tag på för det kom nu många som också ville ha sådana.

Klockan blev fem, klockan blev sex och fortfarande var vi kvar i Zadars hamn.

Någon gång medan vi låg och njöt började färjan att röra på sig varefter den så började stäva ut från hamnen mot Italien.  Nu kändes vi riktigt tillfredställda och vid gott mod. Men nog var det synd alltid att vi inte fick se det underbart vackra Jugoslavien som var planerat. Italien kunde vi ju ha tagit en annan gång.

Det var inte en seglats som gick raka vägen över Adriatiska havet till Italien. Nej det var ett kryssande runt och mellan både stora och små öar innan färjan kunde sätt sin kurs rakt över.

Men inte gjorde detta oss något, utan tvärt om för det var väldigt vackert och njutbart att få uppleva detta. Solen hann faktiskt gå ner innan vi kommit ut på öppet hav.

Men fortfarande medan solen sken vem fick vi då inte se komma ut där på det öppna däcket?

Jo Österrikarna som tydligen ändå inte kom med den första färjan.

Deras ansikten var fyllda av skam när de såg oss och försvann fort från vårt synfält och visade sig inte mer där på däcket.

Vi tog en rundtur på båten. Det fans ingen underhållning eller dans som annars är brukligt när man åker färja på kvällen. När vi strosade omkring  på färjan

När det inte gick och se något mer på sjön då det blivit mörkt gick vi så till vår hytt. Vi hade stigit upp tidigt, stått i en stressande kö. Traskat runt i Zadar. Varit på däck ända tills det blev mörkt  och beundrat utsikten.  Således var vi oerhört trött båda två så vi stöp ner i våra slafar och hann inte uppfatta något mer förrän vi drog våra timmerstockar.

 

Forts följer. Klicka här!

 

Nu när det fina vädret ej ska bestå

i era hjärtan ändå lycka och glädje ni ska få!

 Dagens önskan. Kram!

ANNONS
Av Bengt - 8 maj 2008 11:14

 

 Bild fr. Zadar

 

Så var det med de vännerna!

 

Nästa dag blev det väldiga diskussioner om läget för oss. På eftermiddagen meddelades på TV och radio att för alla utlänningar som fans i området kring Zadar skulle det finnas möjlighet för dem att på morgon klockan åtta kunna  ta en färja över till Italien från Zadar.

För att över huvud tagit få möjlighet att lämna kriget kom vi överens att vi skulle stiga upp mycket tidigt nästa morgon och ta oss till Zadar för att kunna få följa med färjan till Italien.

Vi gjorde som vi kommit överens om.  Lade oss tidigt och steg upp mycket tidigt, Klockan halv fyra och packade ihop det som inte blivit packat på kvällen innan. Sade adjö till värdfolket och gav oss iväg mot Zadar tillsammans med två väldigt oroliga och rädda österrikare.

Framme i Zadar och att uppsökt hamnen var det fullt av bilar och en kö ut från där det skulle gå att köpa biljetter. Kön sträckte sig långt ut efter trottoaren där vi kom körande. Vad hade allt detta folk kommit ifrån, vi som knappt sett några människor tidigare.

Så gällde det att få en parkering. Den av oss som fick en först skulle gå och ställa sig i kön och se till att vi alla kom med färjan som skulle avsegla klockan åtta.

Österrikarna fick tag i en först och det tog en bra stund till innan vi fann ett ställe att parkera på.

Vi hittade österrikarna i kön. Men nu var de inte alls så trevliga mer. Det var nämligen så att man först skulle lämna in sina pass och få bli uppsatta på turlista och anmäla om man hade bil med. Därefter fick man i den turordning passen kontrollerats få köpa biljetter. Dessa österrikare som hade varit så måna om att få följa med oss ville nu inte ta våra pass och anmäla oss utan hade tagit med sig flera andra österrikares pass för att anmäla dem.

Alltså fick vi själva ställa oss längre bak i kön. Vi skiftas om att stå i den.

Där stod vi långt bak i kön som fylldes på därefter bakom oss. Till sist var även vi framme och fick lämna passen. Varefter vi fick köpa våra biljetter. Men vi kom inte med den färjan men vi skulle få komma med  en som skulle gå klockan fyra på eftermiddagen i stället.

Då vi hade kommit en bra bit efter österrikarna i kön så tänkte vi att de nog kommit med första färjan klockan åtta då vi inte såg dem mer.

Nu hade vi biljetter i alla fall till Italien i våra händer och kunde pusta ut ordentligt.

Nu skulle vi väl få lämna kriget innan det nådde oss. Det var vi helt säkra på och oroade oss inte det minsta för det. Vi hade inte hört något kanonmuller och allt verkade hur fridfullt som helst och solen log mot oss medan en stilla svalkande vind från havet svepte in till oss denna tidiga morgon. Vi var lyckliga!

  

Forts. följer! Klicka här!

  

Som den vinden vi då kände så underbar och len så önskar jag ni i det ni upplever i dag,då också känns underbart med lycka som en len och mjuk vind. Kram!

Av Bengt - 7 maj 2008 11:07

Bild: Vodice.

  

Innestängda!

 

Min fästmö kunde tyska så bra att när hon pratade med en tysk så trodde de att hon var tyska.

Således kunde hon obehindrat prata med det österrikiska paret. Österrikarna fick följa tyska nyheterna på TV hos värdfolket och vi blev också inbjudna att få se på TV tillsammans med dem på kvällen.

Österrikarna undrade om vi inte skulle ge oss tillbaka  till Österrike och de ville gärna ha sällskap med oss dit. Men jag tyckte det inte var så allvarligt just nu, det hela skulle säkert reda upp sig utan något krig. I alla fall ville jag och min fästmö till Split först. Dels beskåda staden och dels bada bland vattenfallen. Vi hade ju kört alla de milen nerför att även få komma dit.  Det var nog inte så farligt ändå. Inte skulle Jugoslaverna som var så trevliga börja att  använda vapen mot varandra. Det var nog bara tokar som om exempel en del skåningar som säger att de ska tillhöra Danmark.

Men nästa dag bröt faktiskt kriget ut och österrikarna tyckte att nu var det väl ändå dags att nästa morgon ge sig i väg hemåt.

Men jag hade ingen lust till det utan insisterade på att först skulle vi till Split. Men den dagen njöt vi med badande i Adriatiska medan österrikarna blev mer och mer nervösa, men ville inte köra hela vägen ensamma de ville få sällskap av oss. På kvällen följde vi åter rapporterna  om läget på tyska. Min fästmö var en tjej som inte var lättskrämd utan en äventyrare som jag.

Kriget skulle nog vara över nästa dag och inte var det något krig inte där vi befann oss.

Nästa dag gav vi så i väg mot Split. Efter några kilometer sen vi passerat Sibinik hörde vi kanoner smattra och bullra. Samtidigt dök det upp soldater framför bilen på vägen. Vi fick inte köra vidare utan måste vända tillbaka där vi kom ifrån. Jo kriget var vist riktigt igång och tydligen ganska nära oss också.

Kommen tillbaka till Österrikarna och med berättelse om vad vi varit med om var de rädda ordentligt. Men de vågade inte ge sig iväg utan i sällskap med oss. På kvällen när vi såg på TV igen fick vi upplysning om att bron vid Zadar hade sprängts. Det var ända väg som gick

att ta för att ta sig norrut.! Nu avtog modet även hos min fästmö och inte tyckte jag heller det var så roligt längre. Alltså nu var vi innestängda i Kroatien med deras idiotiska krig. Vist nu förstod vi också att det nu kunde nå Vodice när som helst!

  

Forts. Följer klicka här! 

 

Vad härligt SMHI lovar sommarväder fr.o.m i morgon.  Men jag önskar att ni har ett ständigt sommarväder i sinne och hjärta hos er och har det bra medan jag tar en simtur. Kram

Av Bengt - 6 maj 2008 12:07

Bild från Vodice.

   

Även en tom badplats och ett tomt centrum!

  

Där stod vi vid denna öde campingplats och viste inte vad vi skulle göra. Inte hade vi lust att stanna där. Jag föreslog att vi skulle köra till det ställe som jag hade hyrt hos förra gången jag var i Vodice. Det var bättre att hyra hos dem än ligga ensamma på en oanvänd öde campingplats.

Vi for dit men där fans ingen hemma, varken värdfolk eller några gäster.

I en villa längre bort gjorde vi förfrågningar och fick reda på att de var bortresta och hyrde inte ut nu mer.  Vi berättade om den öde kampingplatsen och att vi hade ingen lust att campa där. Visserligen hyrde de ut till turister men det var redan upptagit av ett par Österrikare.

Men vi blev erbjudna att få kampa i deras trädgård vilket vi accepterade. Det kändes tryggt och bra.

Efter att ha installerat oss gick vi in till centrum för att äta ute då vi inte hade någon lust att greja med matlagning. Det fans nästan inget folk i centrum. Såg ett par poliser som såg ganska lediga ut utan uniformsjacka eller kavaj. De hade inga vapen och såg allmänt fredliga ut.

Jag visade runt på ställen jag mindes från förra gången jag var i Vodice. Visade och berättade om var de hade grillat en hel oxe. Berättad om festen som varit den gången. Nu var allt annorlunda, tyst och ödsligt.

Efter att ha ätit gav vi oss så upp till vårt kryp in. Vi tyckte allt verkade så konstigt och pratade en hel del om det. Spelade lite poängpoker innan vi la oss för att låta John Blund sluta oss i sin famn.

Nästa morgon efter frukost  gick vi och tog oss en simtur. Men vi var de enda badande det

fans bara vi där. Därefter gick vi åter till centrum. Inget folk där heller utom att vi möte en dam som började prata med oss och undrade var vi var ifrån. Vi berättade att vi var från Sverige. Hon tyckte vi var modiga som vågade komma och turista där. Vi undrade ju varför hon tyckte vi var modiga. Då fick vi förklaringen varför allt var så konstigt och folktomt.

Det var stor risk att det skulle bli krig mellan Serbien och Kroatien. Kroatien ville bli ett eget självständigt land. Vi mötte även ett par poliser. Men i dag var de mycket mer strikt klädda i full uniform och med pistoler. Allting verkade nu mycket kusligare men samtidigt också spännande!

Vi åt i stan denna dag också innan vi gick hem till vår lilla trädgårdscamping.


Forts. följer! Klicka här!

 

I dag kan jag inte finna några nya ord i mina önskningar om att ni ska må bra och vara lyckliga. Utan säger bara det är ju min önskan för er som ni säkert vet. Kram!


Av Bengt - 5 maj 2008 11:40


  

Bild: Rejika.


Börja gärna med första Jugoslavien-resa. Klicka här!

 

En öde, spöklik campingplats!

  

Efter resan till Jugoslavien blev det många resor till som kanske blir några berättelser om längre fram i tiden. Men nu ska jag berätta om den andra gången jag for till Jugoslavien.

Efter de sjutton år jag var tillsammans med sambon som jag gjorde den första Jugoslavien resan med hade det nu blivet en ny respartner. 

Jugoslavien var ett land man längtade tillbaks till och ville dela med sig av till sin vän.

Så återigen ställdes kosan dit.

Denna gång planerade vi att ta kustvägen neråt och inlandet på återvägen. Då valde vi vägen genom den mycket, mycket långa tunneln mellan Österrike och Jugoslavien. Tunneln hette Karawanken.

Så kom vi till staden Ljubljana som nu var en huvudstad. För det var ju så att strax innan vi gav oss i väg hade Slovenien brutit sig ur Jugoslavien och blivet en egen stat. Det var inget vi märkte något av.

Vi passerade utan problem gränsen till Kroatien som  låg strax före Rupa några mil före Rejika. När vi kom till Rejika  som låg längst upp vid Adriatiska havet, fick då också veta att efter oss hade inga fler bilar fått komma igenom gränsen efter oss. Vi var de sista som fått passera gränsen innan gränsbommen fällts ner.  Varför förstod vi inte då. Vi tänkte heller inte mer på det då.

I Rejika hade vi stannat för att växla pengar och för att få i oss  lite mat. Vi körde vidare och njöt av natur och utsikt. Vägen var lika smal och krokig  som förra gången jag kört på den fastän det hade gått mer än ett decennium och då var färden åt andra hållet norrut. Vi hade inte mött en enda bil. Solen var på väg ner så vi stannade vid en liten avsats sidan om vägen och åt medhavd mat och kröp till kojs. Natten hade varit tyst, vi hade inte hört några bilar passera på vägen.  Vi steg upp bryggde kaffe och åt vår frukost ute i det fria. Det var en frukost som fick intagas till en underbar utsikt. På ena sidan fans höga raka klippor framåt kunde man se berg men när man såg åt andra sidan såg man ner på öar och hav som glittrade av solen.

Så körde vi vidare och målet var då Vodice. Men något konstigt kändes det allt. Det var många mil emellan då vi mötte någon enstaka bil.

Så körde vi över den där BRON strax före Zadar som nu blev den tredje gången för mig.

Bron som fick en väldig stor betydelse för oss längre fram i tiden.

Vi kom så fram till Vodice efter att jag än en gång fått bese Zadar . I Vodice letade vi upp campingplatsen. Men vad var nu detta?

Där fans ingen resorption och grindarna öppna. Hela campingplatsen var helt tom. Det var  helt tyst det ända man hörde var en svag vind i trädtopparna. Till och med hade vist fåglarna också tystnat. Man fick en konstig känsla i kroppen och någon sorts föraning som inte gick att förstå. Det var riktigt spökligt trotts det var på ljusa dagen!

 

Forts. följer.Klicka här! 

 

Hoppas ni nu haft en riktigt trevlig helg. Så börjar en ny vecka igen. En vecka som lovar

sol och värme i alla fall vad jag önskar i eran hjärtan med glädje och lycka. KRAM

Av Bengt - 2 maj 2008 11:14


 

Bild: Det är min f.d sambo och jag som sitter främst på vagnen!


Berättelsen från början. Klicka här!

 

Semestern är nu slut!

 

När vi så hade kommit till Österrike efter att kört igenom en  annan lång tunnel under alperna. Tror den heter Gotthardstunneln.

Vi hade hört talas om isgrottor nära och söder om Salzburg. De låg vid närheten av Hallien.

En plats som hette Gulling. Man fick köra upp för en slingrig smal brant alpväg. Det var en grusväg och i  de snäva kurvorna med branta stup fans bara träräcken.  Vid mötesplatserna körde vi förbi bilar som vattnet hade börjat koka i motorn beroende på den branta stigningen.

Så kom vi upp till en parkeringsplats och fick gå en bit till grottorna.

Inkomna i grottan så fans det många gångar och stora salar av is.  Det fans pelare som bildade prismor.

Dessa prismor föranledde att ljuset delades upp i regnbågens färger. Ni tänker er väl att där var mycket kallt. Nej, året om var alltid temperaturen plus minus noll vilken temperatur det än var ute.

Så skulle vi ner till dalen igen! Ungarna tyckte det var roligt men sambon skrek vid varje kurva.

Tror hon blundade där man såg rakt ut vid stupen. 

Så gick färden därefter till Salzburg. Där åkte vi med linbana upp till saltgruvorna. Det var många och långa gångar som gick ända in över gränsen till Tysklanda. Det droppad salt vatten från taken och väggarna var fuktiga av salt. Vi fick åka med långa vagnar in i grottans gångar

som man satt gränsle över efter att fått ta på oss skyddskläder. Dessa grottor hade varit gömställen under andra världskriget.

Det sista vi gjorde innan vi lämnade gränsstaden Salzburg och Österrike och åter for genom Tyskland – Danmark hem till Sverige. Det var att åka upp på en restaurang som låg uppe på en klippa där vi kunde se ut över Salzburg. Hemkomna så var det bara till att vänta till nästa sommar igen så vi åter kunde färdas runt på kontinentens såväl autostrador som slingriga vägar och bese dess olika länder.  Där andra äventyr då väntade på oss.


En ny och mycket spännande Jugoslavien resa! Kicka här!

  

Om ni inte tröttnat så kanske ni är intresserade av nästa Jugoslavien resa som

blev av helt annat slag och mer spännande. I så fall börjar jag berätta den på måndag.


  

Så har det varit Valborg, 1:ste Maj, Kr. himmels-  och nykterhets- dag. Fast det är ju väldigt dåligt med nykterhet dessa dagar.

Hoppas ni haft det riktigt trevligt på alla de sett. Det blev ju en extra kort vecka, för i morgon är det ju lörd./sönd. igen som jag får önska er fortsatt mycken trevnad och sköna stunder. KRAM!

Av Bengt - 30 april 2008 12:05


 

Bild någonstans på vägen norrut.

  

Färden går nu norrut med dåliga WC:n!

 

Den ena dagen efter den andra hade gått fort så efter att besökt Split på riktigt var det tid att ställa kosan norrut. Vi beslöt oss för att följa kusten uppåt till Österrike.

Nog hade vägarna varit krokiga och smala dem vi redan kört på. Men det var inget mot kustvägen. Än en gång måste vi köra över bron efter Zadar. Zadar och denna bro nämner jag speciellt för att det har betydelse nästa gång jag kommer till Vodice.

 På vissa och långa sträckor Körde vi högt över havet och såg ner på en massa öar och på andra sidan vägen var det höga klippor och berg. Hur vackert det var går inte att beskriva och inte kan jag visa några  bilder på det heller.


 Någonstans ungefär halvvägs mot Rejika i en stad eller by, som jag inte mins namnet på, fanns det sjögrottor.

 Klart vi skulle besöka dem och få jämföra dem med sjögrottorna som vi några år tidigare besökt i närheten av Wien. Vi fick åka med små öppna tågvagnar i olika våningar.

I de sjögrottorna i Österrike hade vi fått åka runt på en flotte. Liksom de i Österrike varit sevärda och intressanta så var även dessa det.

Då var det dags att söka upp en campingplats. Vilket vi fann först när mörkret fallit på.

Det var angivet de skulle vara en fem stjärnig campingplats. Jo, jo vist var den fin med alla sorters bekvämligheter, matställen m.m Så var det dags för att göra våra toabesök och få tömma både blåsa och mage. Jag kan mycket dålig engelska men min sambo kunde betydligt sämre.

Men ni skulle ha hört henne vid receptionen. Där stod hon och skällde så det osade om det och det var på en lång engelsk skvada man inte kunde höra maken till. Vad var det nu hon var så arg för?

Jo skulle detta kallas för en FEM STJÄRNIG camping som inte ens kunde ha en riktig toalett?  Det förhåll sig nämligen på det viset att toaletterna hade inga toastolar att sitta på.

Man fick sitta på huk och göra sina behov ner i ett hål på golvet med fötterna placerade i ett par fördjupningar.

När ilskan lagt sig och det gick att prata med min sambo så menade campingföreståndaren

att det där med att använda en mugg med ring som alla sitter på var mer ohygieniskt och omodärnt.

På sätt och vis är det kanske riktigt ur hygienisk synpunkt men farao så obekvämt!

Tänk om man mister ballansen där man sitter på huk??

Dagen efter gick färden vidare.

 

Forts. följer klicka här!

 

Så simmar jag igen i dag och slutar smidet med:

 

Nu när Majbrasorna tänds

och sångerna de  skalla.

En ljuvlig kväll ni får till skänks

jag önskar innerligt  er alla!

Presentation

Om bloggen

Mitt liv och tankar. Börja gärna med ett gossebarn föds! Sen är det bara att klicka sig framåt fortsättning följer! Prova också gärna någon kategori som verkar intressant av mina levnadshistorier. Eller någon av de andra kategorierna som ser intressanta ut. Hoppas ni får glädja av att ta del av mina så kallade smiden! Ha det bra!

Kategorier

Senaste inläggen

Arkiv


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se