För tjugo år sen fick jag och min nu saknade sambo överta en hund då mamman till en nyfödd baby var rädd att hunden skulle bita babyn.

Det var en Stafford närmare ett år gammal. Hon hade fått namnet Tekilla.

Ja det var en omöjlig och svår hund. Argsint till tusen och fick hon chansen flög hon på andra hundar och bet. Annars var hon snäll mot människor.

Det tog mig tre månader att ändra hennes beteende. Men sen blev hon den snällaste hund man kan tänka sig. Inte ens katter eller andra djur visade hon aggressivitet mot.

Någon större disciplindressyr ägnade jag mig inte åt med henne. Hon fick lära sig gå fot, komma på orden ”hit, sitt och plats”. Det gick hur lätt som helst det var nästan som om hon redan viste hur hon skulle bete sig i det hänseendena

.

När vi fick henne var hon rädd för vatten för hon kunde inte simma. Något jag fick lära henne. Men när hon väl kunde det så var det roligt för henne att simma ut efter pinnen.

Barn vid skolan tyckte mycket om henne som ibland fick kasta pinnen, De kallade henne för hunden med pinnen för den hade hon alltid med sig.

Hon fick ett eget pass med foto och allt. Det har jag fortfarande kvar liksom stamtavlan.

En lek var att jag sprang och gömde mig någonstans och hon fick leta upp mig.

Annars var hon väldigt lätt att rasta. Det var bara att gå upp på någon höjd och kasta pinnen som

 hon  då fort sprang efter och kvickt kom tillbaka med.

Här Tekillas kulle foton tagit från balkongen.        

 Eller så stod min kära sambo i ena ändan av ett stort fällt och jag i andra varmed hon fick springa fram och tillbaka mellan oss.

På Hökåsen när Tekilla tyckte jag hade sovit allt för länge satte hon sig nedanför fönstret och skällde för att jag skulle komma ut och kasta pinnen.

Annars så var det en mycket tyst hund som inte skällde trots jag önskade det ibland. Som ibland när vi var ute med husvagnen eller husbilen.

På kvällen när jag la mig la hon sig alltid sidan om mig vid sängen. Först när jag somnat gick hon till sin egen plats och kröp under den filt hon hade.

Om djur kan känna kärlek så älskade Tekilla verkligen mig. Jo då, hon var mycket glad och kärleksfull mot min sambo också som också kom att sakna Tekilla mycket.

Tekilla blev över sexton år. Det var sista en och halv månaden hon inte orkade springa efter pinnen.

Hon blev gul i ögonen och började kräkas. Då fick veterinären ge henne en spruta så hon lugnt fick somna in för gott.

Hänvisar till mina barnberättelser om ni vill läsa om andra djurvänner jag haft! 

Ja nu denna vecka också slut varmed jag får önska er ett härligt  veckoslut!