Direktlänk till inlägg 5 augusti 2015
Det bloggas så mycket om hundar och kattor så jag får väl också bidra med något sådant!
(Har ingen av det i dag så jag får berätta om de jag haft!)
När jag var tio år fick jag min första hund. Kattor hade vi haft hemma tidigare.
Det var en han hund som hade så många raser i sig så man inte vet vilka. Alltså en byracka!
Men det var mest schäfer i den och när den blev stor såg den ut som en schäfer.
Den togs från tiken alldeles för tidigt som hade fått 5 valpar.
Den valpen jag fick var det ingen som ville ha för den hade en bula uppe i huvudet som var hälften så stor som själva huvudet. Jag gav den namnet Jack!
Ja valpen var så liten att jag måste lyfta upp den för att komma upp från gatan till trottoaren.
I skolan blev det ett tusan till liv en dag. Jag hade gömt Jack under bänklocket och klart att det blev upptäckt! Jag fick gå hem med jack för inte fick hon vara kvar i skolan.
Så var det där med bulan i huvudet. Den försvann mer och mer eftersom Jack växte och till sist syntes den inte alls.
När Jack hade blivit ett år gammal gick jag med i brukhundsklubben och började träna Jack dagligen.
Jack blev så duktig att jag kunde styra den helt med handtecken. Han kunde klättra på stegar, gå på plankor med mera. Jag fick femte pris i apell för honom ( det blev lottdragning mellan fjärde och femte pris.)
Tydligen var det jakt i Jack också för en dag kom Jack med en harunge i käften när vi var ute på promenad. Så klart tokig som jag är tog jag harungen med hem.
Jack och harungen blev goda vänner och vi var alla tre ute och promenerade i skog och mark. Men en dag fanns inte haren mer. Den hade gett sig i väg på egen hand!
Jack var tokig i att simma. En dag mitt i smällkalla vintern hoppade den i vattnet och simmade. Efter det fick han lunginflammation och måste behandlas hos veterinäre.
Efter tolv år var det slut med Jack och han fick gå till de vilda jaktmarkerna.
Med önskan om att ni mår bra och har det skönt!
Så kom vi till slutet av denna levnadshistoria... Natten till den 24 maj lämnade min far Bengt Andersson oss efter 3 veckors intensiv-vård. Stilla och lugnt utan ångest eller smärtor i sömnen precis som han önskade. Det är med stor so...