Bild: Kröken så som den syns från stugan!

SMEDJAN HAR INTE FUNGERAT I KVÄLL! Orkar inte göra kommentarer efter detta!

Berättelsens början, Klicka här!

Ner kommer man ju alltid på något sett!

Den branten skulle jag ju slå ihjäl mig om jag gav mig ut för, Vad hade de fått mig till, önskade de livet av mig. Inte hade de talat om att det var så brant där uppe som man inte kunde se nerifrån Jag låg fortfarand kvar på marken efter kommit en bit från liften och såg dem som åkte ut för stupet

Där kastade sig den ene efter den andre sig ner. Så pekade pojken på en stolpe med pilar som hade prickar av olika färger blått, grönt, rött och svart. Vi ska inte åka ner här i dag sa han, Vi ska ta den gröna backen. En lång backe som gick så gott som runt slingrande hela berget.

 Alltså slapp jag ta mig ner för den branten jag så hade fasat för och så fick jag hjälp upp. Varefter vi tog oss en bit bort från detta stup och kom fram till en svag nerför lutning.

Så börjad vi glida ner sakta för en nästan rak och bred bana. Men snart lutade de lite mer och farten ökade. Det blev inte åkt många meter förrän jag på rumpan åkte in i sidans snövall.

Försökte resa mig men först måste jag ju vända mig åt rätt håll. Det blev ännu mer lutning på backen När jag då lyckats vända mig så for jag bara i väg rakt över på rumpan i en ny snövall. Fick hjälp upp och förmaning om att jag måste svänga och kryssa ner för backen.

Svänga, jo vist de lärde mig ju att jag då skulle lätta på dalskidan, alltså den som var nederst i backen. Men det var inte något som funkade alls för mig. Jag fortsatte att åka in i divorna vid sidan. Ena sidan och så  andra sidan. Ibland stående men oftast  på rumpan.

Att stanna i backen hur skulle det gå till? Det kvittar jag stannade ju ändå hela tiden när jag for in i snödrivorna. Till sist var jag nere. Tro då hade jag väl fått nock av det här med slalom?

Icke sa nicke, det var så förbaskat roligt så jag åkte upp igen. De dumma onödiga stavarna som bara var i vägen lämnade jag in. Sen fortsatte jag att ramla ner för backen tills jag faktiskt kunde åka ner med att svänga och till och med utan att ramla.

Lärde mig också att stanna i backen. Kom så småningom på att det var bra att ha stavar också.

När jag så skulle ta mig upp med släplift så vem låg strax i backen en bit upp om inte jag.

Fortfarande tycker jag inte riktigt om släpliftarna tycker de är lite hala under rumpan. Det känns som man håller på att glida av.

Jag blev faktiskt rätt bra på slalom om jag får säg så och det blev till sist också de svarta och riktigt farliga  nerfarterna för mig. Har varit tillsammans med ungdomar som ville vara tillsammans med mig och gjorde hopp och puckelåkning. Dock har jag aldrig klarat av att åka ofpist! Kan inte lyfta upp framändan på skidorna som man måste!

I dag är jag väldigt glad för att de fått upp mig i slalombacken. Det har givit mycket roligt och många underbara fjällsemestrar!

Och här slutar mina fjällsemestrar!

Så underbart och mysigt jag haft det de gånger jag varit i fjällen önskar jag ni har det i helgen! Kram!