Mår plötsligt inte bra! Ursäkta jag orkar inte göra kommentarer i dag.

Kram på er!

 

Fjärde delen!

När Kalle såg hennes ansikte tyckte han alls inte hon var sa fult som nyss. Hon såg riktigt snäll och vanlig ut.-Du har ett gott hjärta Kalle,  sa hon,  och  du  är  den
rätte att utföra det du föresatt dig. Rätt gissade du då du tog mig för en häxa, och rätt gjorde du då du inte var rädd för mig. Den som hjälper mig hjälper jag igen. Det är inte alla häxor som bara ar elaka. Jag vet vad du är ute efter, och  jag har  sett hur  du har hjälpt  andra,   och  därför  vill jag hjälpa dig.

Den här torkan beror på att en jätte samlar ihop alla moln som bildas, så det gäller för dig att förmå honom att släppa dem lösa. Du ska gå trettio dagsresor åt öster och tio åt väster, sa kommer du dit där han bor. Sa mycket vet jag och nu ska jag se om jag kan hjälpa dig med något mera.

Hon satte ett par brillor på sin stora näsa och satte sig att läsa i en stor svart bok. Slutligen lade hon undan den och tog fram en liten fyrkantig spegel som hon gav Kalle.

-    Det  här  är  en   trollspegel,   sa  hon.   Med   den  kan   du få  jätten  att  uppfylla  din  önskan,   men  du  får  själv  tänka ut hur du ska bära dig åt, för talar jag om det mister spegeln sin kraft.

- Tack  kära mor, sade pojken glad. Ni har hjälp mig med det värsta. Kanske jag finner på resten i ett ljust ögonblick.

Då skrattade den gamla häxan riktigt belåtet.

-Du  är inte  dum  du,  sa hon.  Du  slog huvudet på  spiken utan att ens veta om det.

Nästa morgon var Kalle uppe med solen. Innan han gick stoppade gumman en kaka bröd, en läcker korv och en flaska mjölk i hans ränsel.

— Eftersom du bjöd mig av din sista mat, ska du ha det här, sa hon, och det må du veta att hur mycket du än skär av brödet och korven och dricker ur flaskan så tar det aldrig slut.

Ni kan tänka er att Kalle blev glad. Att ha mat på hela resan och få äta sig mätt varenda mål. — Sa kom han att tänka på något.

—   Det duger väl att äta for andra också? frågade han.
Da skrattade den gamla gumman igen.—   Jag ser vad du tänker på,  och eftersom du sa gärna vill  det så  duger det åt andra också,  sa hon. Då log Kalle over hela ansiktet.

— Det får jag da  säga  att Ni är den  snällaste,  raraste gamla  mor jag någonsin  träffat  på  Tack   än   en  gång för alla goda råd, sa Kalle och bockade sig för den gamla gumman  som  om hon varit självaste  kungen  och  så satte han av med  riktiga  stormsteg för nu hade han  riktigt  bråttom att  komma   till   målet.   Men  hur  bråttom  han   än  hade  gav han sig anda tid att dela med sig av sin matsäck åt alla han mötte och det var många så ränseln kom att mera hänga på magen än på ryggen.

När han tillryggalagt trettio dagsresor åt öster, vände han om åt väster. Landet som han nu genomvandrade var genomkorsat av höga bergskedjor, täta snariga skogar och strida forsande älvar.

Har var det svårt att ta sig fram, men Kalle var inte den som lät sig avskräckas av svårigheterna. Han klättrade som en stenget över bergen, bröt sig hurtigt fram genom skogarna och simmade över älvarna  där vattnet var som lugnast.  Pa tionde  dagens  morgon   kom   han   ut   på   en   stor   slätt   och bortom denna reste sig i fjärran ett skyhögt berg. Även här låg  trakten   öde   och  inte  en  människoboning  syntes.   Kalle satte sig på en sten att fundera och medan han funderade åt han sitt morgonmål.

Det var bra skönt att få äta sig mätt. Om bara mor och Elna haft det lika gott. Han hade nog flera gånger känt sig frestad att vanda tillbaka och ge dem av sitt outtömliga förråd. Men det hade tagit för lång tid. Regnet behövde minnsan komma nu om det skulle vara till nytta detta året och Gralle var nog inte slut än. Men nu gällde det att fundera ut hur han skulle bära sig åt med jätten. Den saken tålde att tänka på.

 Forts. följer! 

Som solen skinit här i dag önskar jag lyckan skiner hos er. Kram!