Sagan avsnitt 3.

 

Fram mot kvällningen fick han se en liten flicka som låg och grät i det bruna gräset vid vägkanten.

—   Hur ar det med dig lilla tös, sporde han och stannade. Han kunde omöjligt gå förbi någon som var ledsen eller behövde hjälp.--Jag skulle gå ett  ärende åt mamma,  och då  vrickade
jag  min  fot  och  kan  inte  komma  hem,   snyftade   den   lilla flickan.

—   Då ska jag bära dig hem. Seså, gråt inte mera, tröstade Kalle, tog henne på sin arm och bar henne till modern som bodde ensam i en liten stuga. Där fick han stanna över natten, och innan han gick på morgonen kunde han omöjligt låta bli att dela med sig av sitt knappa matförråd.

Pa kvällen träffade han på en gammal gumma som satt och vilade sig bredvid en väldig knippa vedpinnar. Hon var rynkig och brun i ansiktet som en gammal kopparbunke, med röda blinkande vassa ögon och en näsa som liknade en höknäbb. Hon såg nästan ut som en gammal häxa, tyckte poj­ken, men hon såg trött ut och han tyckte synd om henne. Han stannade och lyfte på mössan.

—   Goddag gamla mor. Ska jag hjälpa er att bära veden? frågade han. Den gamla såg upp och plirade på pojken.—   Goddag sa hon. Du  var mig en  artig pojke,  men  vill du hjälpa mig så ska du inte ha gjort det för inte.—   Å, det ska vi aldrig tala om, sade pojken, slängde vedknippan på ryggen och följde gumman som linkade före ho­nom in på en liten gångstig. Vedknippan var tung och pojken undrade över att den lilla krokryggiga gumman någonsin kun­nat bara den.

Om en stund skymtade en liten grå stuga mellan träden. På tröskeln mötte dem en svart katt som spinnande strök sig mot gummans kjol och misstänksamt nosade på pojken när han följde gumman in i det låga rummet.

Från taket kom ett par läderlappar flaxande och satte sig på gummans axel och i takets alla hörn satt stora spindlar och spann sina nät. I spisen hängde en stor gryta över elden var ur en besynnerlig ånga steg upp. än var den gul, än röd och än blå.

På hyllor låg torkade örter och rötter och på ett rangligt bord stod underligt formade kärl och föremål

- Måntro om det ända inte var en häxa, tänkte Kalle, medan han på gummans inbjudan satte sig på en pall. Men han kände sig inte rädd för om man bar ett gott samvete behöver man aldrig vara rädd, det visste han, och eftersom han fatt lov, kunde han gärna stanna över natten så slapp han gå vidare denna dag. Som han kände sig mycket hungrig tog han fram sin matsäck. Det var inte mycket kvar men nog räckte det till att mätta honom.

Han såg på den gamla gumman som satt vid spisen och stirrade in i den skiftande röken.

—   Vill Ni ha lite mat med gamla mor? frågade han.—   Tack jag är inte hungrig, svarade hon utan att vända sig om. Då började pojken äta ensam, men kunde inte låta bli att sticka en liten bit åt katten, som spinnande strök sig mot hans ben, och när han slutat att äta var det ingenting kvar av matsäcken.

-Jaha, nu ar det slut, men så har jag åtminstone blivit mätt, tänkte han och strök katten över ryggen. Det var länge tyst i rummet och pojken började känna sig sömnig. Då vände sig den gamla gumman sig plötsligt om från elden!

Forts. följer!

   

Så har det varit onsdags simningen igen så det blir rena önskningar om att ni är lyckliga och mår bra. Kram!