Del 2!

Att han själv var mager som en skrika och nästan alltid gick hungrig, för att mor och Elna skulle få lite mer, tänkte han inte sa mycket på.

Och i stallet låg Brunte oförmögen att resa sig upp av svält för de små åkerlapparna som Kalle med så mycket möda arbetat upp låg torra och bruna .som en sandöken.

Grälla var den siste som var kvar i ladugarden. De tre korna hade en efter en vandrat i grytan. Men den trogna gamla hästen hade han inte haft hjärta att göra sig av med innan han var alldeles tvungen.

Men när den sista länge sparade matsmulan var slut hade Kalle fattat sitt beslut. Det lönade sig ju inte att han gick här hemma och grubblade. När kungen som var sa klok, trodde att det fanns ett medel att skaffa regn, så måste det ju finnas, tänkte han. Och det var det knepet han ämnade gå ut i världen för att lära sig. En duktig påk skar han sig, letade fram en gammal ränsel och gjorde sig i ordning för resan.

Och sa slaktade han gamle Grälle. Visst sved det i hjärtat, men det kunde inte hjälpas för mor och Elna fick inte svälta medan han var borta.

Sa tog han farväl av sin mor som önskade honom mycken lycka på färden. Elna satt på trappan och stickade och hennes gula hår glittrade i solen.

- Tror du det, sa Kalle? och skrattade. — Nej du jag har allt en annan prinsessa att sätta i mitt kungarike om jag nu skulle vinna det.

Och sa tog han Elna om halsen och kysste henne på nästippen och började sin vandring med långa steg.

I kröken vände han sig om och vinkade med mössan. Elna log och vinkade tillbaka med stickstrumpan. Nu var hon inte ledsen längre.

I tre dagar hade Kalle vandrat och ännu var han inte klokare på den gåta han tänkt lösa, men det skulle nog gå till slut bara han hade tålamod, tänkte han. För om man riktigt vill någonting, så brukar det gå, det visste han.

Het och dammig låg landsvägen framfor honom. Solen stekte och gassade och pojken svettades jämmerligen. Han började känna sig alltmer hungrig och törstig och tänkte det nog var matdags. Men han Skulle gå ett litet stycke innan han satte sig att äta.

Rätt som han gick, fick han i en krök av vägen se en ömklig syn. En kullstjälpt vedkärra låg mitt på vägen. Men stackars magra hästen hade även fallit omkull och förmådde .inte  resa sig upp och vid sidan av vagnen satt en gammal gubbe och gråt. Han hade fått ena foten under lasset och kunde inte komma upp han heller.

- Goddag kära far, Ni har fått det riktigt illa ställt , hälsade Kalle och lyfte på mössan. - Men nu ska jag hjälpa er.

Gubben såg upp och torkade tårarna från de skumpna kinderna. — Å, äntligen en människa, utropade han glad.

Här har jag suttit i fyra timmar och inte kunnat komma upp och hungrig och törstig är jag så jag tror jag förgås.

Nu fick Kalle brått att försöka vända vagnen till rätta. Han tog i så det knakade i senorna och slutligen lyckades det honom, och gubben linkade upp. Sen hade han ett styvt arbete med att få upp hästen. Den stackars kraken var sa matt och svag att han knappt orkade stå, men det gick till slut. Sen gav han gubben litet av det lilla köttstycke han tagit med sig till vägkost och låt honom dricka ur sin vattenflaska. Och som de hade samma väg ett stycke sköt han på lasset för att hjälpa hästen med arbetet och skildes sen från den lilla gubben som skakade hans hand under många tacksägelser.Pojken gick vidare. Visst skrek det i magen efter det köttstycket som aldrig kom dit

-   Du  får  skrika  till  kvällen,  tänkte  pojken  och  spände in livremmen ett hål till drack en klunk vatten och visslade en stump för att fördriva enformigheten

 -   Forts. följer!.  

Så får jag önska er enfortsatt trevlig kväll, en god natt och en trevlig morgondag. Kram!