Bild: En fors i Ätrnan men inte just den i berättelsen!

Man får ju absolut inte släppa tampen!

Efter frukost och kaffe var det dags att paddla vidare. Fågelvägen var det ett kort stycke vi paddlat fast det tagit en hel dag. Men vi hade ju all tid i världen så vi fortsatte att paddla lugnt. Ibland lät vi kanoten glida framåt i sin egen takt medan vi njöt av naturen och den fina solen. Det var behagligt varmt och blev det för varmt så hade vi kallt vatten att tillgå.

Det gick kor alldeles intill ån på en del ängar. Ibland stod det några med klövarna nere i vattnet och drack.

Ibland var vi helt nära landsvägen mot Falkenberg. Men för det mesta var vi långt ifrån vägar och boningar. Då rådde en ljuvlig tystnad förutom syrsornas spel, fåglarnas drill och sång, åns svaga brus och paddelns dunkla skvalp.  Ibland plaskade det till och en fisk kom upp till ytan. Emellanåt hördes också något bölande från en ko.

Finns det ett himmelrike så befann vi oss där då. Väntade bara på att näcken skulle hälsa på och dra en låt på sin fiol för oss. Detta medan vi gled fram med en kollosalt  vacker natur.

Trotts vår sakta framfart kunde det hända att det var änder som blev uppskrämda och flög iväg.

Så kom vi fram till en liten fors, som inte skulle ha varit svår att ta sig genom, om det inte funnits fullt av stora stenblock i ån. Ville ju inte riskera att kanoten skulle slå emot en sten och gå i sönder.

Alltså stiger vi ur kanoten och tar tag i varsin tamp. Jag en i fören och Anna i aktern  Om man nu kallar en kanots bakända för akter. Så leder vi kanoten förbi stenarna medan vi går på strand och stenar. När vi så kommit förbi stenarna så släpper Anna sin tamp.

Vad händer då? Jo, eftersom det fortfarande finns fors kvar svänger den änden rakt ut tills den står på tvären i ån. Så klart kanoten välter runt då.

Jag dyker i vattnet med kläderna på mig. Hinner hämta upp allt vårt bagage innan det lyckats försvinna med strömmen.

Våra packsäckar är av tyg och inte vattentäta. Så allt har nu blivit vått. Det fanns inget annat att göra än att packa upp allt det våta och lägga ut det för soltorkning.

Sen koka kaffe och äta lite. Kaffet var fuktigt, Melitapåsarna likaså därtill också vårt bröd.

Men det gick ändå att brygga kaffe och brödet gick att äta! Kameran hade blivit vattenskadad

visade det sig senare liksom filmen som visade konstiga bilder. Kameran gick inte att använda mer. Denna gång hade jag som tur var inte filmkameran med.

Medan vi väntade fiskade jag lite, men det blev inget denna dag.

Där satt vi till långt in på eftermiddagen och det så smått började regna. Kläder m.m hade vid det laget inte hunnit torka riktigt. Allt måste ner i packpåsarna igen  och få plasten över det.

Forts. Följer! Klicka här!

Om sol om regn, i vått och torrt jag önskar er denna dag fylls av lycka och behag. Kram!