Direktlänk till inlägg 31 januari 2008
En stor gestalt reste sig från en skuggig sten!
Så var hon fångad i ett par björnstarka armar.
Vilken fångst, skrattade rövar-Jons pojke och hans ögon glimmade i månskenet. Du passar mig bra. Det är så ensamt i stugan sedan far och mor vilar under storfuran.
- Käre då, släpp mig för all del, bad Ulla-Kajsa bevekande, och talade än en gång om hur brått hon hade.
Dum den som släpper sitt byte, skrattade han åt henne. Far tog sig brud, så gör jag väl också. Men han mjuknåde ändå till slut för tösens enträgenhet.
Nå, jag ska låta dig gå för i kväll om du lovar att komma tillbaka och stanna hos mig sedan, sade han.
Ulla-Kajsa skrattade högt och menade att hon nog ändå fick förbli ensam, och omtalade det löfte hon givit vargarna och björnen för att obehindrad komma hem i kväll.
- Om du kommer ja, sade Grim gäckande, men det aktar du dig nog för tänker jag.
- Tror du jag är en sån som inte håller vad jag lovar, sade Ulla-Kajsa, och stampade med foten i den hårdfrusna marken. Gå till stormossen får du se!
- Ja nog ska jag vara där och slåss om min bit, sade Grim och hans tänder glimmade till. Men om jag vinner i striden håller du då ditt löfte?
- Ja ja, sade Ulla-Kajsa otåligt, släpp mig bara.
- Nåja, inte ska jag vara sämre än de vilda djuren, sade Grim och lät henne springa.
Utan vidare äventyr kom hon hem, och fast hon var nästan förbi av trötthet ville hon ändå hjälpa till att vaka, men hon hade inte suttit lång stund innan hon somnade och trillade av stolen. Farmor fick ruska länge i henne innan hon fick tösen såpass vaken att hon kunde komma i säng. På morgonen var lillpysen nästan feberfri.
- Hur det nu går med mig så är lillpysen i alla fall räddad, tänkte Ulla-Kajsa lättare om hjärtat.
Hela dagen, medan hon gick i sina sysslor, hade hon grubblat hit och dit efter en utväg. Inte tyckte hon heller hon kunde oroa gamla farmor med sitt bekymmer, för som det var, så var det och stod ej att ändra om hon ville hålla sitt löfte. Och det måste hon ju, det kände hon, annars kunde hon aldrig se en människa i ögonen mer. Kanske kunde hon än en gång beveka djurens hjärtan. Som dagen led sjönk hennes mod dock alltmera. Men när skymningen kom var hon ändå på väg till stormossen.
I utkanten av mossen i en halvårets kring en väldig gammal gran satt björnen och vargarna och väntade och blängde på varandra.
- Där kommer steken, brummade björnen.
- Inte får vi stor bit var om vi ska dela alla, morrade vargarna ilsket och blängde på varandra och björnen. Det var tydligt att de redan grälat en bra stund om äganderätten.Ulla-Kajsa närmade sig med långsamma steg. Hon tittade efter rövar-Jons pojke och hennes mod sjönk när han ej syntes till. Hon hade ändå satt sitt hopp till honom. Det var därför hon haft mod att gå hit, det förstod hon nu. Inte var det så värst roligt att bli rövarkäring men det var väl ändå en bra bit bättre än att bli vargmat. Och han hade sett riktigt snäll ut när han gav efter i går kväll. Hon stödde sig mot granstammen och kände sig gränslöst ensam och övergiven. Djuren vaktade på varandra och fortfor att gräla i sin avundsjuka att få dela med sig. Gamle Svanslös har inte med vår stek att göra, gläfste vargarna.
- Lika mycket som ni, era ullsvansar , fräste björnen, som visste att det var det värsta han kunde okväda vargarna med, vars stolthet var deras yviga glänsande svansar.
Om ni inte är hövliga tar jag hela steken själv.
Fortsättning följer! Klicka här!
Stackars Ulla- Kajsa! Men för övrigt hoppas jag ni mår bra och har en underbar dag! Kram på er!
Så kom vi till slutet av denna levnadshistoria... Natten till den 24 maj lämnade min far Bengt Andersson oss efter 3 veckors intensiv-vård. Stilla och lugnt utan ångest eller smärtor i sömnen precis som han önskade. Det är med stor so...