Träffar hela familjen igen. 

Det hade nu blivit lördag. Denna dag jag fåttten kompis och följde med honom hem.

 Både hans mamma och pappa samt tre syskon var hemma.

Familjen hette Karlsson.

Min nyvunna kompis berättade lite om mig och hans mamma tyckte jag skulle få stanna kvar till middagen som snart skulle bli färdig. Det blev köttbullar, sås och potatis med lingon (krösebär som de sa).

Efterrätt blev det också av hemmainkokta päron och vispad grädde som blivit skummad hemma från mjölken.

De ställdes mycket frågor till mig av hela familjen som lyssnade intresserat. Jag var liten till växten och hade inte talat om hur gammal jag var när jag berättade att jag cyklat från Helsingborg och var på väg till Stockholm. Jag såg vist ut som tio år. De var förfärade av att jag ensam givit mig iväg på en sådan cykelfärd. Jag borde ta tåget hem igen tyckte de. Allra helst då för  att jag även fått ont i ett knäet.

Då jag många år senare arbetade som mentalskötare på Ryhovs sjukhus i Jönköping så Passade jag på att besöka  denna familjen Karlsson. Men då fanns inte kåkarna vid Vätternäs. Således ej heller då  familjen Karlsson där!

Hur skulle jag nu kunna få träffa dem igen. Jag hade också med min dåvarande sambo. Men jag hade satt mig för att träffa dem skulle jag.

Vi gick till affärer och frågade efter Karlsson som hade bott i Vätternäs. I en affär fick vi faktiskt napp! De viste en Karlsson som bott där. De hade även en adress till dem som vi då fick.  Kundfe det vara dem tro?

Vi lättade upp adressen. Karlsson stod det på brevlådan på andra våningen i det rätt nybyggda huset. Ringde på och en äldre herre öppnade dörren. Han undrade vem vi sökte samtidigt som han stirrade på mig som om det var något igenkännande ansikte han såg. Jag berättade

vem jag var. Som hans ansikte sken upp med ett leende. ”Mor lilla” Ropade han inåt lägenheten, ” Han som cyklade från Helsingborg är här!” Vänd till mig: Kom in, kom in.

Det var den Karlsson vi hade kommit till!

Vi steg in och där kom min gamla kompis mamma och slog armarna om mig.

Det blev fart på hans pappa med att ringa runt till alla hans barn inte minst min barndomsvän som jag en gång träffat vid Vätterns strand. Alla kom och så var vi samlade runt ett bord som för många år sen men nu var alla vuxna..

Det blev mycket berättelse om hur färden gått vidare för mig och hur våra liv sedan förfarit med oss. En riktig lyckad och trevlig kväll.

Men nu är jag fortfarande kvar i berättelsen när jag bara var tolv år och cykeläventyr.

Knäet blev bättre dag för dag. Det röda var borta och jag kunde åter böja knäet, men gjorde

fortfarande lite ont när jag vandrade upp till utsikten där jag kunde se ut över hela Huskvarna,

se ut över Vätterns vatten och bortåt Jönköping.

Forts. Klicka här!

Hoppas dagen börjat bra och att det blir en mycket fin vecka för er—KRAM!