Direktlänk till inlägg 10 oktober 2007
Ni kan om ni vill få tävla om vem som kan säga vem som är jag på bilderna!
Så börjar skolan och det riktiga allvaret!
Året innan jag skulle som sjuåring börja skolan fick jag gå i kindergarten som låg på söder
två kilometers väg hemifrån. Som tur var kunde jag ju cykla så det blev ju inte så långt dit.
Kindergarten (tyska) var en barnträdgård där föräldrar kunde få lämna sina barn som fyllt sex år några timmar. Där kunde man få rita och måla och andra aktiviteter. Där fanns leksaker
och bilderböcker m.m att roa sig med. All aktivitet blev övervakat av kindergartsfröknar.
Min bror hade börjat skolan åtta år före mig så när jag så började i första klass hade han redan gått ut sina åtta år med underkända betyg.
Vad roligt det var att börja i skolan. Vad jag skulle få lära mig mycket. Läsa böcker, skriva, räkna svåra tal, lära mig allt. Jag ville gå i skola hela mitt liv. Jo skolning fick jag allt! Men det var allt en annan sorts skolning jag fick. Det tog inte så värst lång tid förrän jag fick känna av det och kom till att hata skolan.
De två första åren hade man en kvinnlig lärarinna. I tredje fick man en manlig lärare. Då började de verkliga skolproblemen.
Att ha hemmasydda kläder var inte fint. Men mor hade inte råd till annat och hon var en en duktig sömmerska så det var verkligen fina kläder jag hade. Men det syntes det inte var köpta kläder.Hemsytt var för dräggen och inte fint på den tiden. För det blev jag mobbad i skolan och fick till början stryk. Det var ingen nytta att komma hem och tala om det. Mina föräldrar var det ingen lärare som skulle lyssna på.
Det hände en gång och den oförskämdhet som mina föräldrar bemötes med var sådant att hade min mor inte kunnat lugnat ner min far skulle det fått allvarliga konsekvenser och far fått skaka galler.
Nej det ända som var till nytta var att kunna ta för sig. Det lärde jag mig också och det fort.
Mobbningen fortsatte men stryk fick mobbarna tillbaka. Men sen var gång detta skedde
var det att ställa sig framåtböjd vid bänken och låta en meters (exakt) rotting valsa i baken på mig! Eller så var det rejäla örfilar av en stor och grov näve. En annan misshandel som också skedde var om man inte hade satt ut komma eller punkt där det skulle vara. Det var en riktig näsknäppa upp i ens lilla näsborre. Alltså där läraren långfinger drogs från tummen med fart upp i min näsa för var komma och punkt som var fel. Det slutade inte en om det började blöda. Den dag som i dag är har jag ett helsike för att sätta dessa tecken där de ska vara.
Lika dant är det med stavningen för varje stavfel lyftes man upp från bänken i håret som sitter framför öronen. Men detta hade den nytta med sig att man vande sig med misshandeln och blev ganska oöm och inte känslig för smärta. På det viset fick jag fördel att kunna försvara mig mot de jag kom i bråk med. Om de slog flera slag som inte gjorde någon nytta räckte det med att jag slog ett för att slagsmålet skulle vara över.
På den tiden var det en hederssak att aldrig slå på någon som låg ner!
Så kom vi till slutet av denna levnadshistoria... Natten till den 24 maj lämnade min far Bengt Andersson oss efter 3 veckors intensiv-vård. Stilla och lugnt utan ångest eller smärtor i sömnen precis som han önskade. Det är med stor so...