Detta är min mormor som bodde innanför de tre fönstren till vänster på förra bilden.

Stora pojken som lekte med docka!

Fyra år var jag ju när jag kunde cykla. Far hade ändrat mors cykel så det blivit frihjul på den så den var som en dåtiden modärn cykel. Sadeln blev borttagen så den inte skavde i nacken på mig. Fastän styret var så långt ner som möjligt så måste jag ha uppåtsträckta armar för att kunna styra.
Där stod folk vid det gamla fina läroverket där Bergalidens backe börjar och går ner till centrum och slutar vid Kullagatans ände där de gamla affärerna ligger. Där ligger också statsparken och en bit neråt centralstationen. Där i denna backe måste det göras en speciell väg runt ett hus på vänster sida ner till statsparken för spårvagnen, då den annars körde rakt in i huset vid backens slut.
Det stod folk på Långvinkels gatan som kallades allmänt för Liden med sina gamla vackra hus.
Det var på den gatan jag bodde i nummer 100.
Det stod folk på Hälsovägen vilket det på mitten av backen finns Sofiakällan.

 Sofiakällan med sitt speciellt salta vatten som ständig kommer upp från marken. Ett vatten som har en vidunderlig smak! Har man en gång smakat på det vill man ha mer trots man kanske inte tycker om det första gången. Denna källa ligger strax nedanför Öresundsparken med sin vackra vallgrav som en gång gick runt hela Helsingborg för några hundratal år sedan. Där kärnan den 33 meter höga borgen som var stadens mitt och ligger vid parken Slottshagen med statyn av jaktens gudinna.
Vid kärnan går de vackra terrasstrapporna med sitt springvatten ner till stortorget.
Där ligger det 66 meter höga, röda rådhuset som också är en sevärdighet. På torget finns statyn av Magnus Stenbock som genom sin non stopp ridning till kungen räddade Sverige från danskarna. Uppe från kärnan ser man över sundet danska staden Helsingör med Kronborg där Hamlet skulle ha verkat.

Så förflyttar vi oss till den skarpt svängda branta Tågagatan där också stod folk. Tågagatan ligger i norr jämfört med Bergaliden som ligger mot söder och Liden i norr. Mot väster finns så Öresund som skiljer Sverige från Danmark. Således om man ska komma till centrum måste man ner för en brant backe eller trappor. Helsingborg kallas inte för inte för ”Sundets pärla”!
Dessa backar kom jag då rusande på min cykel och ni kan tänka er hur folk som stod eller gick där förfasades av den syn de fick se.
Men det var inte bara mig på cykeln de fick se om de hann med det. De fick också se en passagerare på pakethållaren.
Nu var det så jag hade en trasdocka med ett mycket vackert porslinshuvud som jag tyckte mycket om. Den var så vacker! Således fick den alltid följa med mig på mina cykelturer tills den dag den dog.
En dag när jag var fem år blev jag påkörd. Ja det var jag som blev påkörd och inte tvärt om! Bilen bromsade och lyckades stanna med mitt huvud liggande intill ett av hjulen. Hade bilen rullat en liten bit till skulle huvudet nog krossats och denna historieskrivning hade då aldrig blivit till!
Men min docka dog. Hennes vackra huvud gick i tusen bitar. Jag sörjer den, den dag som i dag är!Jag blev körd till Helsingborgs då vackra sjukhus med sin röda två meter höga mur runt vilket man måste komma igenom en stor port med väldigt stora dörrar som blev öppnade när ambulansen skulle komma in. För övriga fans en mindre dörr men först måste man anmäla sig hos damen som satt i en lucka för att bli insläppt.
Såret jag fått i huvudet blev ihopsytt och så fick jag komma hem. Huvudet vad var det mot min docka jag mist. Gubben som kört på mig var en rik knös. Vad tror ni jag fick för allt detta och att han kört på mig? Jo en liter jordgubbar! Det kunde han ju fått slippa ge mig om han nu inte kunnat stanna!

Fortsättning: Lek och bus också.