Kortet ovan: Innanför de fönstren till höger där växte jag upp och satt under bordet!

Ta tjuren vid hornen eller flyg fågel flyg!

Det var inte bara apor och sälar  som var mina vänner i mitt väldigt unga liv!
Då mina föräldrar hade en i umgängeskretsen en som var svinuppfödare så jag kom ofta
ut på landet. Där de bodde hette Filborna som var riktig landsbygd men i dag fullt med stora hus gator och affärer. För att komma till dessa bekanta fick man ta bussen som gick norrut på gamla riksettan. Sen var det till att traska tre kilometer innan man var framme.
Medan de vuxna hade sitt för sig så begav jag mig ofta till svinen och grisade ner mig. Där fans även hönor, gäss och katter. Två kor som inte tyckte om att jag var nyfiken på och drog i  deras spenar. Så fans det en hund och en häst också. Hästen fick jag också ibland sitta på, Där trivdes jag, det var rena paradiset för mig. Där fans också en tjurkalv vilken jag ville skulle vara som alla de andra djuren och kunna leka med som jag lekte med de andra djuren. Men det blev lite annorlunda lekar med den. Det fans bara en lek som passade honom och det var att försöka få omkull varandra.

 Oj vad han var stark. Gång efter gång så var det jag som föll omkull. Nog försökte jag att ge tillbaka och få omkull honom också, men det gick jag fullständigt bet på. Jag knuffade och försökte på alla sätt men han stod stadigt. Det var en riktigt tjurskallig vän som aldrig ville låta mig vinna
Det där med djur gjorde min mor ofta förtvivlad. Jag kom hem med igelkottar, grodor, bortsprungna katter eller kattungar som någon givit mig, skadade fåglar. Men jag fick aldrig behålla dem jag var tvungen att gå tillbaka med dem där jag funnit dem.  Men så en dag kom jag hem med en som någon sa hette tjas. Konstigt nog så fick jag behålla den för mor. Far sa aldrig något om att jag tog hem djur, Han bara skrattade åt det.
Den var en gråsvart eller brunaktig fågel något mindre än en kråka. Den hoppade runt på golvet och flaxade och fann sig till rätta hos mig där den fick mat. Den tyckte mycket om maskar så det var till att ut och gräva upp sådana jämnt och ständigt. Jag vet inte vad det var för sorts fågel men i alla fall så kunde den säga mitt namn precis som en papegoja. Flygförmågan blev bättre dag för dag och den kunde få träna ute på gården där mattstången
var ett kärt ställe för den. Men så en dag flög den mycket högt och långt i väg och vände aldrig tillbaka. Jag gråt och saknade den men kände samtidigt en glädje över att den nu var fri.
En dag fick jag till sist en liten egen kattunge. Vad jag var glad den var min egen, bara, bara min!

Fortsättning: Påkörd av bil!