Bilderna hemma på gården med kullerstenar!

Mina små vänner i buren!
 
Nu har det börjat bli svårt att hålla reda på exakt ålder och händelseordning upp till jag börjar skolan som sjuåring.
Varje måndag eftermiddag efter 1:e maj till hösten bar det i väg till Folkespark.
1:e maj avslutades demonstrationstågen med tal och sång i folkparken.
Sen vidtog övriga nöjen och underhållning. Varje måndag var det uppträdande av olika artister. Sångare, trollkonsnärer, akrobater, skådespel m.m

Men det som var roligaste för mig var ringlekarna och att besöka mina vänner jag fått där.
Mor min såg hur mycket jag tyckte om att dansa, så varför inte skicka mig till en riktig dansskola.

Det var egentligen inget mina föräldrar hade råd med.  Men det gjordes ändå.
Det fick bli mer sill och potatis eller kålrotsoppa istället för köttbullar och knackkorv. Knackkorv var en billig korv med mer av annat än kött. Hette knackkorv för det knackade när man stekte den.
Det var balletskola jag blev skickad till. Men nu var det så att ballettskolor var till för de rika barnen och inte en sån trashank som jag. Någon trashank var jag förstås inte för min mor min var duktig att sy. Hon t.o.m kunde sy en kostym. Bara det att hon blev utnyttjad för hon var
för snäll att ta betalt av folk.
Den där elaka spetsnäsade glasögonormen till gammal kärringen på 30 – 35 år hon visade sitt förakt för mig och jämt var det jag som gjorde fel, så ballett var inte så roligt. Jag lärde mig grunderna men tiden blev kort på ballettskolan.

Det fick bli folkdans istället. Det var då riktigt kul och passade mig utmärkt!
Men det var besöken i folkparken som nu gäller.
Det fanns en gammaldansbana och en för modärn dans. Något jag som fyra åring brukade stå och titta på när de dansade och önskade att jag också skulle kunna göra. Men när jag var fem år så bildade mina föräldrar med några andra Helsingborgs först gammaldansförening. Där fick jag ta mina första valssteg med en mycket äldre kusin.
I parken fanns också en spelhall där jag fick en ide som jag kommer till längre fram i tiden.
Men det som fascinerade mig var apburen. Den låg lite avsides och dit måste jag varje måndag.
Det fanns ett staket framför dem för man inte skulle kunna komma nära aporna.

Ett räcke var ju bara till för att Bengt skulle ha något att kunna kliva över, så det så!
Där stod jag varje måndag matade kliade och smekte aporna genom nätet som var så glest att ja kunde få in mina armar. De tjattrade och jag pratade.
En dag kom det en stor pojke dit. Han sa till mig: ”Där inne får du inte vara!”
Jag var väl inte precis nåt snällt barn alltid så jag sa sturskt och vresigt: ”Det har inte du med att göra!”

 ”Det ska jag visa dig!” Sa han medan han hoppade över staketet och tog fatt i min arm.
Men det skulle han inte ha gjort. Vilket liv det blev på mina vänner, de skrek, riste i gallretoch visade tänder. De sträckte ut sina armar genom gallret, fick tag i hans hår och kofta.
Han lyckades fly och kastade sig över staketet och försvann bort. Men aporna fick kvar lite minnen av hår och garntofsar!

Fortsättning:Trelleborg, Vännen Isac.