Bilderna: Min far, jag och hönan som visar min kärlek till djur redan då och så utanför porten.

Tillägga: Kortet på far är taget med hans egna hemmabyggda lådkamra! Om ni set en sådan där stor låda med ett svart skynke!

Den lille dansaren och charmören.

Under min tre årsålder hände väl inget särskilt som är något att berätta om mer än att lille Bengt försvann ytterligare en gång och det att jag fortsatte att sitta under bordet. Samt i slutet hade av tre års åldern hade jag börjat att lyssna på nyheterna också.
Det skulle alltid vara dödstyst när det var nyhetsuppläsning, så man hade inget annat att göra en att lyssna! Men under bordet satt jag fortfarande!

Några dagar efter jag fyllt 3 år var jag med mor i simhallsbadet. När jag satt med mor i bastun tyckte jag det luktade så väldigt illa där så jag ville gå ut därifrån. Mor skulle ju kunna hålla uppsikt på mig genom de stora fönster till bastun.

Men jag hade ändå lyckas försvinna obemärkt. Mor började således leta efter mig utan att kunna finna mig. Tänk om jag hade kommit ut till simhallen?
Inte syntes jag där inte, tänk om jag ramlat i basängen. Så mor min tittade ut mot över bassängen. O herrens himmel!
Jo mitt ute i bassängen låg jag och simmade hundsim. Klart min mor blev förskräckt. Men hon insåg ändå att jag faktiskt kunde simma. Men för att få upp mig fick hon tillkalla badvakten som såg till att jag kom upp ur bassängen!
Nåja det kanske var därför med detta jag blev en duktig simmare. Men när jag blev några år äldre blev det svårt en tid att lägga sig av med hundsimmet.
Nu hoppar vi direkt till att jag redan fyllt fyra år! Det året hade jag börjat att intresserat och uppfattande följa nyhetssändningarna.
Det där med tandemcykeln var väl bra men far min tänkte sig att mor skulle kunna cykla på en egen cykel. Därför införskaffade han en gammal damcykel utan frigång. Det betyder att tramporna går runt hela tiden. Han hade tänkt att sätta på ett fotsteg som på tandemen.
Något som dock aldrig blev av. Denna cykel hade jag då tagit hand och tog ut den på gatan. Sen hade jag också lyckats komma upp på tramporna. Eftersom det var en liten backe på gatan. Så bar det nerför den lilla backen. Ja sen var det bara så att jag kunde cykla. När far fick se det blev han så stolt att jag fick en hel femöring.
Redan innan jag fyllt fyra år hade jag fått smak på att dansa. Den dansen bestod av ringlekar.
Vilket jag kunde få dansa varje måndag i Folkespark.
Jag tyckte redan då också om flickor. Jag tyckte de var så vackra och önskade jag därför att jag själv var en flicka. De hade så fina klänningar tyckte jag som vi pojkar inte fick ha.
Kunde det kanske ha något med min mors önskan att få en flicka. Som jag nämnde i ”ett gossebarn föds” Troligt vis inte ändå! Ej heller på att jag senare livet också varit glad i flickor och kvinnor.
Så var det dans kring midsommarstången i Fredriksdal. För att komma dit får man gå genom en liten skog i vacker allé. Detta sker på en plats intill friluftsteatern där Nils Poppe i många
år roat Helsingborgarna. Där ligger också ett museet med riktigt gamla hus och annat som
exempel sågverk som drevs med vattenkraft.
Där dansades till fyra fiolspelare. Sju vackra flickor i ringen går. Vi äro musikanter och många andra danser. Jag hade fått syn på en flicka med ljust hår i en vacker blå klänning med vita prickar.
Hela tiden försökte jag komma i närheten av henne så jag kunde få dansa med henne. Som när man kom till orden i dansen: "Vara vem du vara vill ty den som jag räcker handen till den har mitt unga hjärta.”
Dansen varade ju inte i evighet utan till sist var den slut och det var till att traska hem något så där en kilometer.
Fick se den blåklädda flickan och gick fram till henne och tog henne i handen och frågade om vi skulle gå tillsammans hem.

Så vandrade vi längs allen hemåt hand i hand.

Fortsättning: Nu dansas det!