Hoppas  ni haft en underbar midsommarhelg. Ätit och druckit gott med glala vänner!

Kock berättelsen från början, klicka här!

Så slutade jag återigen på hotell Öresund. Gifte mig, fick underbara barn då var det så gott som slut med kockarbetet.

Som sagt jag hade ju tagit körkort och älskade att köra bil så varför inte förena den  kärleken med att också tjäna mitt uppehälle med det. Sagt och gjort, jag slutade som kock för ett tag och sökte arbete som chaufför.
Jag fick mitt första chaufförsarbete hos ett kol och koksbolag. Då var man svart när man var färdig med arbetet för dagen. Tungt var det också att bära kolkorgarna som rymde en hektoliter. Koksen var mkt lättare. Som chaufför hade man alltid en hjälpbärare med sig.
Chauffören hade fast lön men hjälpbäraren hade betalt efter antal korgar vi körde ut.
Det fanns en viss sorts kol som var speciellt tung. Den vägde 125 kg. Själv vägde jag inte mer än 59 kg.. Vi hade ett ställe som skulle ha 2 hektoliter sådan kol. Det var till ett ställe en våning upp. På hälften av trapporna upp fanns ett fönster med en stor avsats. Där satte jag ner korgen för att pusta ett slag. Det skulle jag aldrig ha gjort. Vilket helsike det var att ta upp korgen resten av vägen. Nere i bilen när jag skulle köra så skakade benen så det tog en tid innan jag kunde köra igen. Senare när vi satt och fikade på kolupplaget berättade om detta tillfälle för de andra vana gubbarna.  Då skrattade de åt mig och sa att medhjälparen hade drivit med mig. Det skulle ha gått till på följande sätt. Att en bar upp två korgar till hälften och den andre tog upp dem resterande sträckan. Det hade inte varit hälften så svårt.
Om ni hade varit i Helsingborg på den tiden skulle ni haft möjlighet att en liten svarting sopa och skyffla upp kol från gatan i en mängd korgar. Det var nämligen så att jag hade varit slarvig med att surra fast lasten ordentlig. Korgarna var lastade i två lager på varandra. Så i en sväng for allt av bilflaket.
Sen körde jag långtradare för kooperativa konsum ”Svea” som mina föräldrar en gång var med och bildade. Det fick de offra mkt för så fattiga som de var. Det bildades för att arbetaren skulle slippa att bli utsugna av pengahungriga affärsmän. Men vad blev det av det. Jo nu sitter det en massa direktörer och smörjer kråset på de lurade husmödrarnas bekostnad.
Att jag fick köra långtradare på mitt vanliga körkort berodde på den tidens lagar att körde man bara till sina egna affärer o.d så var det inte betald körning så fick man det. Nu har jag körkort som jag får köra tung trafik med.
Då fans inte en massa hjälpmedel vid på och avlastning som i  dag. Då fick man lägga mjöl, socker och annat fyllda säckar på ryggen.
Så körde jag för en firma ”Järn och stål” Hade en lastbil som hade en osynkroniserad växellåda. Vilket innebär att man måste dubbeltrampa på frikopplingen och få samma hatighet med gasen som axeln till växelkuggarna har. Det var en sliten bil så ibland när man skulle växla fick man sätta upp foten på växelspaken och sparka in en annan växel.
Bilen hade en lucka i taket man fick kliva in och ut genom när man lastade armeringsjärn för de lades vid sidan på bilen i avsedda stag fram och bak och som då blockerade dörrarna.
När man körde plåt som täckte hela flaket och var en tio cm tjocka och skulle lasta av dem.
Så bände man upp   en glipa och la in ett par stålkulor under plåten. Sen behövde man bara knuffa lite på plåten så rutschade plåten av. Kockade lite mer. Vikarierade som köksmästare på statshotellet i Höganäs. Var lite chaufför och så började jag på S:ta Marie, vilket jag redan berättat.