Direktlänk till inlägg 14 juni 2007
Ändå ett gott råd!
Min kompis köksmästare var en liten satt man med ett väldigt temperament med kort stubin! Restaurangarbetet på den tiden kunde vara hetsigt och stressigt (vet inte hur det är idag men det vet mitt äldsta barnbarn!) . Det var ett väldigt skällande. Kyparna skällde för att de inte fick fram maten i tid och kockarna skällde tillbaka. Som sagt köksmästaren hade ett sju helsikes humör! Ibland satt något köttstycke på väggen. Mellan köket och kallskänken gick en gång.
På den tiden fanns något som hette husmor på hotellrestaurangerna. Hon hade hand om diverse förråd såsom dukar silverfat och en massa annat. Således hade vi en sådan här ocksåEn grinig och sur sådan. Aldrig ett leende och gnällde över allting!
En dag råkade hon och köksmästaren i luven på varandra och ni kan tro det skälldes Hon stod ute i gången och
köksmästaren i köket och emellan sig hade som tur var matutskänkningsbänken. På andra sidan stod då kallskänkorna i sin utskänkningslucka och lyssnade på dem. Dom var inte så väldigt högljudda i sitt skällande, men rätt som det var så rött köksmästaren till ordentligt:
Det ska jag säga dig, att du är så elak och grinig beror helt och hållet på en sak, och det är att du aldrig får nån ”kuk” (ursäkta!) i dig! Ett tjatter från kallskänkerna: ”Det stämmer så är det, det är vad hon behöver minsann!” Husmor försvann kvickt och oerhört ilsken!
Tiden gick och den relativa lugnet var återställt. Fred med kyparna hölls så att de kunde få en tornedos eller något annat gott istället för personalmaten och vi kockar fick dryck av skilda slag,
En dag så kom husmor gående i gången lite småtrallande och med ett leende på läpparna. Vad var nu detta? Hade hon månne vunnit högsta vinsten? Ja vi hängde alla såväl kockar som kallskänker ut i gången för att se och höra det otänkbara!
Helt sonika gick hon fram till köksmästaren och kvittrade högt: ” Ja du NN, jag tackar dig på det allra varmaste! Jag tog dig på orden sist. Jag skaffade mig en karl och nu är jag så lycklig och så glad.” Husfrun var sällan mera sur därefter!
Ska göra mina smidena kortare så blir det lättare att läsa. Slutar därför nu för denna gång.
Vilket kunde vara ett lämpligt slut på detta lilla smideri!
Så kom vi till slutet av denna levnadshistoria... Natten till den 24 maj lämnade min far Bengt Andersson oss efter 3 veckors intensiv-vård. Stilla och lugnt utan ångest eller smärtor i sömnen precis som han önskade. Det är med stor so...